fenixthegreen.blogg.se

Träning och hälsa. Kost och moral.

All in

Kategori: Allmänt

Det KÄNNS bra nu. Är inte det tillräckligt? Vad mer krävs egentligen för att man ska bedömas som frisk? Att kroppen också fungerar som den ska såklart, men om jag upplever den som fullt fungerande, ska man då rota efter mer fel? Ja, kanske, men mest som ett kritiskt tänkande, inte rota för rotandets skull så att man skapar ett problem. Men bara för att det känns bra och upplevs bra nu, så är det inte säkert att det gör det om 10 år om jag gör något tokigt nu.

 
Fenomenologiskt bra

Trots att jag försöker titta på mig själv med kritiska ögon, så tycker jag inte att jag beter mig särskilt tokigt nu. Detta levnadssättet jag har nu borde kunna vara ett levnadssätt som håller och gör mig gott i 10 år och ännu längre, tycker jag. Kanske en bit kvar på vikten så att jag har lite mer hull och energi i kroppen för att förhindra att jag blir orkeslös alltför lätt. Lite mer kraft och kropp så att jag kan börja bygga muskler ordentligt med bra träning. Gammalt hederligt gym och lite löpträning hade gjort mig gott. Men det kommer.

Om jag bara fortsätter såhär, så tror jag att vikten kommer att komma efterhand. Visserligen har jag inte vägt mig nu på över en vecka, så jag har egentligen ingen aning om hur vikten har artat sig efter förra vägningens nedgång. Jag lever i tron att den har vänt vikten uppåt igen. Men å andra sidan vill jag inte hänga upp mig så mycket på siffror och vikt. Som jag började resonomanget så KÄNNS det ju bra, varför ska jag då behöva fastna i siffrorna. Det är i sig inte fel att jag är tunn, även om jag inte vill vara såhär klen, men så länge jag inte rasar i vikt, så tycker jag det viktigaste är att jag KÄNNER mig bra. Rasa i vikt har jag dessutom svårt att tro att jag har gjort. Kroppens signaler säger inget sånt. Faktum är att kroppens signaler säger att det känns fint. Där är förstås en fallgrop. Kroppen och dess signaler är starkt påverkade av störningen och när kroppen tycker att det känns fint så finns det stor risk för att det är något stört som ligger bakom - likt det kan kännas fint när jag får köra ett riktigt tufft träningspass eller känslan av att skinnet stramar över revbenen. Nu tror jag dock att jag kan känna skillnaden mellan de störda känslorna och andra mer välmående känslor från kroppens signaler och då tycker jag att det känns som att kroppen faktiskt mår bra. Jag försöker också vara snäll mot mig själv och min kropp och verkligen lyssna efter dess äkta signaler. 

 
Maten

Ätandet tycker jag också fungerar nästan problemfritt. Visst är jag fortfarande rädd för pasta, kakor och kalorier, men det är inget som hindrar mig. Skulle jag ställas face-to-face med en fastlagsbulle så skulle jag besegra den. Det är iallafall vad jag föreställer mig och tror om mig själv. Kanske skulle det inte vara lätt, men jag skulle göra det.

Min kost är varierad och jag lyxar ibland till det med halvfabrikat (ex pulled vego eller Findus veganska grönsaksbollar) för att underlätta för mig själv och för att det faktiskt är gott. Jag har tillochmed börjat äta godis (ok, en bit bara änsålänge, men det är ändå onekligen en början). Är jag då inte frisk? Lite konstig kanske i mitt ätande och mina känslomässiga reaktioner till en del mat, men det kan jag ju vara. Konstig är ok. Det är nog heller inte något som är värre än hur andra kan reagerar inför mat de ogillar. Mitt problem är inte att jag är kräsen, jag är bara glad att jag slipper äta viss mat. Att jag är rädd för en del sorts mat tror jag också är en övergående rädsla som kommer att försvinna efterhand som jag testar och vänjer mig, vilket jag kommer att göra inom kommande 10-årsperiod. Jag har sett folk reagera bra mycket märkligare än vad jag gör inför olika sorters mat. 


Tankarna

Även på rent psykologiskt plan lyssnar jag på mig själv och är lyhörd för hur jag känner mig. Jag tar hand om mig och är snäll mot mig själv. Exempel på det från gångna veckan är att dejten jag hade träffat ett antal veckor inte längre fungerade helt smidigt och positivt. Efter ett grundligt övervägande och lyssnande på hur JAG faktiskt kände det så bestämde jag mig för att avsluta det. Det satt långt inne och att jag tar sånt bestämt kommando över mitt eget liv är ovanligt för mig. Men det funkade och det kändes väldigt bra när jag väl hade gjort det. Jag är ju livrädd för att såra någon annan och smetar hellre ut mig platt på marken än att någon annan ska må dåligt, vilket jag såklart själv mår dåligt av i längden. Så nu när jag istället satte mig själv i första vagnen och såg till att JAG fick förtur till att må bra, så kändes det riktigt, riktigt bra. 


Träningen

Ännu en riskzon till min bedömning som frisk eller sjuk  är förstås träningen. Jag HAR triggats till mer träning sen jag började köra kettlebells, det ska jag erkänna. Men det är inte något stört beteende än (och ska inte bli heller). Om jag missar ett träningstillfälle så stör det mig inte orimligt mycket. Jag tänker också på att äta ordentligt i samband med träningen så att jag inte ska gå någon förlust där. Att jag tycker att träning är kul och har det som fritidsintresse kan väl ingen säga är tokigt. Mången arbetsgivare skulle hurra och klappa med händerna om personalen tycker om att röra sig på fritiden. För att inte tala om hela läkarkåren. Så länge det inte går till överdrift. Visst, det är en farozon för mig, men inget tokigt så länge jag håller koll på mig och sköter det fint. 

 
Jag klarar testet

Alltså, jag MÅR bra, jag tycker att jag BETER mig ordentligt både privat och socialt. Hur pass trevlig och rolig jag är låter jag min omgivning avgöra, men föra mig inom normala gränser tycker jag iaf att jag gör. Jag äter och lyssnar på kroppens fysiska signaler. Plus att jag nu har upplevt den positiva känslan av att få åka 1:a klass, vilket jag kommer att låta mig göra fler gånger. På vilket vis är jag då sjuk? Andras upplevelser av mig? Det är en bra fråga. Jag fick för ett tag sedan kommentaren att jag påverkar folk i min omgivning med min sjukdom. Frågan är hur? Givetvis har jag orsakat en massa oro och tankar hos folk i min närhet under de gångna åren, men NU? Jag kan ju inte själv svara för det, men jag kan inte förstå hur andra påverkas av mig nu. Om min omgivning lever kvar i att jag är störd och instabil, så ligger det mer hos dem än hos mig eftersom jag tycker att jag själv har utvecklats och ändrat mig. Som sagt, om någon skulle utmana mig med en kladdig kaka så skulle jag synat dem och fixat det. Jag skulle ha klarat testet som om det vore en självklarhet. Vad mer kan man begära av mig i sociala sammanhang? Så länge jag inte begränsar andra med mitt beteende eller sätt att tänka så kan det väl inte påverka dem? Eller tänker jag fel? Att jag har etiska principer mot viss mat är en helt annan sak. Vill någon klaga på mitt beteende utifrån mina etiska övertygelser så är jag redo att ta en diskussion närsomhelst och försvara mitt resonemang. Något vettigt resonemang har jag aldrig haft och kan nog inte komma på för att försvara mitt störda beteende. Det skulle inte bli något hållbart resonemang. 

Om man jämför mig med någon som har hissfobi eller annat så känns det som att en svag sådan störning skulle påverka omgivningen för en sådan person bra mycket mer än vad mina fobier gör. Såna personer anses inte särskilt besvärande, tycker jag och tror inte att gemene man heller tycker det. Det rings inte till akuten eller springs efter tvångströja för sådana personer. Och om DE påverkar sin omgivning mer än vad jag gör (om jag nu har rätt i min tro att jag inte påverkar min omgivning negativt), ska då inte jag kunna passera som frisk och anses good enough? 

 
Jobb

Jag har nu jobbat två veckor nu och det känns alltså fortfarande bra i kroppen och i tankarna. Efter övervägande förra veckan kom jag därför fram till att jag ska skita i den sista biten sjukskrivning och inte ta de sista två veckorna på 50%, likt jag jobbat på de sista två veckorna. Nu går jag istället all-in och börjar jobba 100% med början på onsdag, 1:e mars. Det vill säga, jag tänker klara mig från att ha varit sjukskriven ett helt år med en månads marginal. Sjukt pinsamt att jag varit sjukskriven nästan ett år... Att jag har varit en sån svag människa...Absolut inget negativt sagt om någon annan som varit sjukskriven längre perioder - detta handlar om mina krav på mig själv och min syn på mig - min självbild. Jag trodde aldrig att jag skulle falla i en sån svacka. Andras lidande och andras mående hyser jag full respekt för och endast man själv kan avgöra hur man mår, jag klagar inte på någon som säger sig må dåligt. Själv vill jag ta mig i kragen och komma tillbaka till verkligheten nu iallafall. Jag tänker börja jobba på hundra procent och inte längre vara sjukskriven. Utan sjukskrivningen är där inte längre något som säger att jag heller är sjuk. Är jag inte sjuk så är jag frisk. Alltså: Härmed (eller från och med onsdag) friskförklarar jag mig själv! 

 

(Det borde firas. Jag ska tänka ut något kul sätt att fira det på :-) )

(Jag tänker inte avsluta mina tider hos psykologen, det kan vara bra för mig att fortsätta gå dit. Man behöver inte vara sjuk för att behöva stöd och hjälp med att bli ÄNNU bättre). 

Kanske är detta slutet på bloggen också. Boken ska skrivas. Bloggtiden som jag har avsatt varje vecka kan läggas på att författa boken. Nä, inte riktigt än förresten, jag kör en kortare avslutningsblogg nästa vecka för säkerhets skull. En ny vägning ska redovisas och så kan jag nämna något om hur onsdagen firades. Men jag närmar mig absolut slutet av denna historien. 

 
Kommentera inlägget här: