fenixthegreen.blogg.se

Träning och hälsa. Kost och moral.

Monster i magen

Kategori: Allmänt

Magsjuka och ätstörning är inte en helt bra kombination.  

Det kan säkert vara tacksamt för mången anorektiker att få "gratishjälp" med att vara sjuk och inte kunna äta. Tanken fanns hos mig också att det var en bekväm och enkel ursäkt att gömma mig bakom för att kunna undvika måltider och begränsa den mat jag skulle äta. Ätstörningen finns där och lockar fortfarande, men jag VILL inte vara ätstörd längre. Jag försökte så långt det gick och var fysiskt möjligt för mig att hålla mina fem mål mat om dagen och jag FÖRSÖKTE verkligen komma på NÅGOT som jag skulle kunna tänkas äta och få behålla. Nu gick det inte hela vägen. Magen gjorde för mycket uppror stundtals för att jag skulle kunna klara av att äta överhuvudtaget. Att jag var tvungen att stå och steka mat till barnen som ville ha mat underlättade inte. Magen mådde inte direkt bättre av att se dem kalasa i sig korvar... De nödvändiga näringsdryckerna har jag heller inte kunnat ta med riktig reda. Jag behöver dem för att kunna gå upp i vikt. Utan dem är det svårt att trycka i sig tillräckligt med kalorier. Det som HAR funkat någorlunda är mina näringspuddingar och lite nötter. Tillräckligt lättätet och godkänt av magen. Magsjukan kom annars väldigt olägligt. Jag var inne i en god svit och hade precis varit på invägning och fått en ny viktökning. Att nu riskera att bryta den sviten med att kanske tappa i vikt igen på grund av yttre omständigheter såsom magsjuka känns förargligt.
 

Försvagade monster
Denna gången jag vägde mig och gick upp lyckades jag annars komma över en liten mentalt magisk gräns, rent siffermässigt. En gräns som tidigare har känts som både avlägsen och väldigt skrämmande. Nu kunde jag passera den utan att känna någon större ångest över det. Ett tecken på att jag har rätt vilja och ambition nu. Ätstörningen verkar ha spelat ut sin rätt och gjort sitt till stor del faktiskt. Den för helt enkelt inte lika mycket oväsen i huvudet nu längre. Dess roll har blivit försvagad och märkbart minskad. Ibland kan jag tillochmed resonera lite nedlåtande med demonerna i huvudet. Exempelvis när jag nu var magsjuk och demonerna gnuggade händer med ett hånleende, så kunde jag arrogant titta ner på dem och konstatera att "Nejnej, små demoner, den lätte utvägen ska vi inte ta. Det är fel väg hörreni". Utan vidare protester tystades de då ner och satt lugnt tillbaka utan vidare kraft att kunna ta upp striden mer. Överlag är det nog så med dem numera. De finns där och de gör sig hörda, men de vinner inte många bollar längre. Ibland sticker de till mig med ett spjut i maggropen när det är vankas vägning och bjuds på mat, men det tar inte lika hårt längre. Även om det känns så kan jag för det mesta stå kvar och ta det och sen gå vidare, utan att vara jättesårad. Kanske är det jag som har lallat in mig i ett hörn där jag är lite skyddad och inte utsätts för lika stora utmaningar längre. Jul och nyår är liksom över med de stora matutmaningarna som kommer med högtider. Men oavsett är det isåfall en tacksam paus för mig vilken jag kan utnyttja med att försöka gå upp lite mer i vikt. Spiralen blir då omvänd och moment 22-effekten försvinner. Ju mer vikt jag har i kroppen, desto mer energi har jag att kunna tänka rätt. Ju mer energi jag har för att kunna tänka rätt desto mer kan jag gå emot ätstörningen och jobba mig ännu längre ifrån den.  

Samtidigt så tycker jag inte att jag lallar runt så väldigt mycket. Fram tills magsjukan kom så har jag vräkt i mig mat, som jag berättade om förra veckan. Jag har snarare slitit och kämpat för att kunna få i mig lite extra och jag har utmanat mig på alla plan. Även när jag varit sjuk nu dessa dagarna har jag som sagt försökt och verkligen ansträngt mig för att ändå äta något, trots illamåendet. Så att kalla mig för en feg lallare är kanske fel.

Amatörpsykologi
Även om ätstörningen hänger mycket ihop med vikten och maten, så tror jag mycket på att ätstörningen beror på något mer. Det handlar inte om maten och det handlar inte om vikten egentligen. Även om dessa delar blir sättet att visa det på att vi inte mår bra. Det är så det kommer till uttryck, men det är något annat som bekymrar oss. Viss forskning spekulerar i om det kanske finns någon mer medicinsk förklaring som då skulle kunna botas med vaccin eller liknande. Som att det skulle finnas någon brist i kroppen på något vis. Kanske kan det vara så också, men då kommer man in på frågan om hönan och ägget. Gör det psykologiska feltänket och feldispositionen att vi får brister i substanser och mineraler bland synapserna, eller är det tvärtom? Jag vet inte och det spelar kanske inte så stor roll egentligen för mig. Det jag tror är i alla fall att vi har fått med oss något tankefel, en fnurra på tankebanorna som gör att vi tänker fel med oss själva och inte kan tillåta oss att må bra fullt ut på ett sunt sätt. Vi blir destruktiva och vänder aggressioner mot oss själva. Gestaltpsykologin pratar om det lite som en försvarsmekanism nästan, när de pratar om retroflektion. Istället för att använda energin produktivt och att driva oss framåt, så vänder vi den inåt mot oss själva och plågar oss. Nu ska jag inte generalisera och dra alla ätstörda över en kam, det finns säkert lika många olika diagnoser och grundproblem som det finns ätstörda. Grundläggande kan säkert vara en gemensam nämnare, men jag gör inga ambitioner för att vara rätt person för att hitta den och förklara den. Har jag tur kommer jag på vad som är en bra, heltäckande förklaring för min egen del och med riktigt fantastisk tur snubblar jag över en förklaring som kan bidra till att någon annan också kan få hjälp med att nysta upp sina tankefnurror och kanske hitta en väg ut ur labyrinten.

Amatörterapi
För mig kan denna inåtvända, negativa energin nog bero till viss del på att jag begränsat mig i yttre reaktioner och känslomässiga utlopp. En feghet i att reagera öppet har hållit kvar reaktionen och energin i kroppen där den sen surnat och blivit skadlig. Energi har begränsats inom mig när jag inte har stått upp för mig själv tillräckligt och sagt vad JAG velat och vad JAG har tyckt och känt. Den energin har jag inte fått komma ut ur mig. Negativ energi har kastats på mig och min egen energi som skulle behöva komma ut har istället byggts upp och blivit frustration. Denna frustration har sen vänts emot mig själv eftersom jag saknat mod/kunskap/kanal för att låta den pysa ut. Jag testade sprit och extremt liv i tonåren. Det funkade på sätt och vis bra eftersom jag fick utlopp för energin, men socialt var det inte helt lyckat. Heller inte personligt ur ett längre perspektiv om jag ville leva ett någorlunda normalt liv någon gång. Så egentligen funkade det inte bättre under tonåren för mig än vad det har gjort nu när jag använt ätstörningen som kanal för att få ur mig energin. Det är lika destruktivt både socialt och personligen. Att använda ätstörningen som kanal för den frustrerade energin är negativ på så sätt att den försvagar mig mentalt och ger mig mindre ork att stå upp för mig själv, vilket är det jag måste lära mig att göra. Jag måste lära mig att få ur mig energin på ett mer produktiv sätt - att kanalisera ut den offentligt så att den inte ligger kvar och surnar i mig. Genom att vara mer öppen med mina känslor, att säga vad jag tycker och tänker och att gå min egen väg är det jag tror att jag måste göra.

Träning
Nu är detta inte så lätt när man inte har gjort det tidigare. Jag är livrädd för att andra ska råka må dåligt för att jag säger vad jag tycker, den rädslan hindrar mig för att uttrycka mig. Om jag lyckas övervinna den rädslan så är det vikgitg för mig att det kommer ut på rätt sätt – det måste sägas lagom snyggt, vilket också är ovant och svårt eftersom jag är ovan vid att formulera mig så.

Det som gör att jag känner mig lite friare nu och som gör att jag tror gör att ätstörningen lite har spelat ut sin roll är just att jag känner det som att jag har blivit bättre på dessa delarna. Under min långa dryga tid som sjuk har kanske dessa tankar och de känslomässiga verktyg jag fått börjat sjunka in i huvudet så att de kunnat slå rot och nu börjar gro och synas lite. Det egentligen först nu de sista veckorna förra året och dessa senaste veckorna nu som jag börjar känna det så. Jag vet mer vad jag vill och känner att det är mitt eget val av väg. Jag gör det för att JAG vill och min åsikt kommer från mig själv. Jag kan stå för den. Jag känner helt enkelt att jag har mål i livet, både stora och små och det värmer gott i hjärtat.

Här är jag, 38 år gammal och kommer på det NU. Stackars tonåringar som inte har någon aning om vad de vill och som snurrar in sig i destruktivt tänkande och beteende… De har det nog betydligt svårare att både våga stå upp för sig själv och få ur sig energin på ett smidigt sätt… All ära åt idrott och målmedvetna ungdomar!

Kommentera inlägget här: