fenixthegreen.blogg.se

Är jag frisk eller sjuk? Verkligen inte helt enkelt att svara på. Jag gör rätt men ändå blir det fel. Kroppen säger sjuk, men huvet säger frisk... Det är som att jag har kommit längre i tanken än vad kroppen har, kroppen har sackat efter lite. Jag måste jobba på så att kroppen hinner ikapp tanken. 

Kalldusch 

Det var på fredagens vägning som det slog mig hur dåligt det gick för kroppen. Jag trodde i min enfald att allt var bra, att jag var på god väg och närmade mig en sund vikt också. Det kom som en kalldusch när jag såg att jag gått ner 1,3 kg på en vecka. Med - 0,4 kg veckan tidigare, så är det en ganska stor minskning på två veckor. Ändå tycker jag att jag gör allting rätt. Jag fick tillochmed en kommentar från en kollega i veckan om att jag verkade frisk, att jag fungerade som en vanlig människa. Just eftersom jag förra veckan minskade med 0.4 så har jag denna veckan legat i lite extra och tryckt i mig extra mycket av allt. Det är inte jättelätt mentalt, men jag gör det.

Vi blev bjudna på både korv och kakor denna veckan och jag åt som om inget alls hade hänt, trots att tankarna gick på högvarv. Jag hade sååå många fantasier om hur jag skulle komma undan både kakan och korven. Men det hade varit att gå den sjuka vägen, den vill jag inte gå. Det är verkligen hög tid att sluta vara sjuk nu. Förutom kakan och korven har jag gått och druckit chokladmjölk i tid och otid, jag spänner i mig nötter till nästan varje måltid och jag tar extra portioner av middagen på kvällen. Ändå räcker det tydligen inte till. Kanske är det fördröjningen och trögheten i kroppen som spelar mig ett spratt nu igen. Vikten och kroppen kommer kanske att ge med sig och visa bättre resultat nästa vecka, efter dessa senaste veckornas ökade intag. För även om det vore lätt att skylla på jobbet och säga att det är alldeles för aktivt arbete för mig, så är det ändå jag som har makten att anpassa mig. Det är inte jobbets fel att jag inte går upp i vikt. Bara jag kan påverka vad jag gör och hur jag mår i en situation. Andra klarar av att jobba utan att förtvina. Rent teoretiskt kan jag såklart slicka i mig ett paket smör varje dag och tugga i mig en massa flottig mat, men där kommer trots allt störningen in och ropar nej. Det finns fortfarande kvar en viss spärr från störningen som tvingar mig att tänka på vad jag stoppar i mig och börjar blinka med varningsljusen ifall det närmar sig alltför onyttig mat och alltför stora mängder. Såklart påverkar det mig till viss del, men jag lyckas tvinga bort tankarna bra, tycker jag själv. Som sagt kunde jag äta korv med både bröd, senap och ketchup - en kvartett med jobbiga livsmedel varav korven är ledaren. Men jag vill vara frisk, jag vill också kunna fungera socialt och äta när det bjuds på grillat. Korven var faktiskt också riktigt god och det kändes skönt att få unna mig den njutningen. Jag får också lov att äta lite onyttigt någon gång, det är helt ok. Jag får också lov att slappna av och tycka det är gott. (Astrid och Apornas veganska chorizo är alltså ett bra korvtips). 

Träningsförbud

En stor motivationsfaktor är mitt kvarstående träningsförbud från läkarens inrådan. Jag var lite snabb i min tolkning av min psykologs kommentar innan om att jag nog kunde börja träna snart. Hon rådfrågade läkaren som då tydligen hade sagt nä. Inte förrän jag var uppe i bättre vikt. En viktminskning tar mig då lägre från träning och jag som är såå sugen på att komma igång och köra ordenligt. Jag vill ut och springa, träna inför något kul lopp i sommar eller höst. Jag vill tokträna med kettlebells och komma upp min storhetstid när jag snatchade omkring på 20 kg som ingenting och sen vill jag komma igång med thaiboxningen och får känna trycket i en riktigt hård spark. Känslan är underbar... jag kan känna den känslan och smaka på den... mmmmm.... Men nu har jag glidit ifrån möjligheten att få känna så. Den saknaden och önskan att få nå dit är stor och därför kämpar jag på och höjer nivån ytterligare med att utmana mig själv och stoppa i mig än mer mat. Ännu mer jordnötssmör och mandelsmör vid fler måltider. 

Lång väg tillbaka 

Det var också denna motivation jag tog till när jag nu i fredags fick min kalldusch med viktminskningen. Av ren trots och irritation över den förbannade ätstörningen och det dåliga resultatet körde jag raka vägen till jobb där jag visste att det låg en stor kakbulle (jag åt en även i torsdags). En stor näve med nötter i min proteinpudding, en knäckemacka och så bullen till det. Här ska bli återhämtning! Även om jag börjar gå upp i vikt i lagom hastighet så har jag flera, flera veckor framför mig innan jag får lov att börja träna igen. Ska kroppen dessutom jävlas med mig och gå NER i i vikt, så lägger jag på ytterligare ett par veckor innan jag kan börja träna. För varje halvkilos viktnedgång lägger jag på två veckor på min väntetid eftersom jag iochmed minskningen direkt missar en vecka, sen tar det mig en vecka att återhämta den minskningen. 

Fortsätter med att göra rätt

Att förbanna kroppen känns dock lite svagt och fegt. Kroppen gör vad jag säger till den att göra och den bestämmer sig inte helt plötsligt att gå ner i vikt av sig själv. Givetvis påverkar jag den. Däremot har jag kanske dålig koll på kroppens behov och famlar lite i mörker kring vad som är rätt eller fel. Jag TROR ju att jag gör rätt numera och jag känner mig frisk nog i huvudet för att kunna säga det ärligt, utan någon demon som manipulerar mig. Det känns som ett vinnande koncept med den matstrategi jag har nu. Jag tänker därför ge det en vecka till med det här lite extra intaget för att se ifall inte vågen vänder igen. 

Mitt nya liv

Nu kommer det dock bli ganska intensiv fritid också eftersom huset äntligen blivit sålt. På lite drygt en månad ska jag nu genomföra ett stålbad av ett överbelamrat hus för att kunna skala in mig och familjen i en liten 1,5:a :-). Det kommer att bli väldigt nyttigt för mig att skrapa bort allt det gamla som inte ska tillhöra mitt nya friska liv. MITT EGET liv! Både jag och barnen ser mycket fram emot att komma till ett nytt ställe, även om det är väldigt minimalt och trångt. Mysigt, väljer jag att kalla det, istället för trångt. Det innebär dock att jag måste ta största delen av min lediga tid till att rota omkring i huset för att antingen packa, slänga eller skänka bort sånt som inte får plats i mitt nya liv. Energin försvinner snabbt och jag måste därför vara noga med att utföra min träning med att vara snäll mot mig själv också och tillåta mig att sitta ner mellan varven. Den övningen är nog svårare än att äta lite extra, men ändå något jag måste göra - träna på att vila. 

Genom att visa att jag kan tänka rätt som en frisk människa kommer livet nu att se mycket ljusare ut. Jag kommer ut ur byn och kan se saker ur ett nytt perspektiv. Det blir ett friare liv på många vis. Om jag kan tänka som en frisk person och kanske komma tillbaka till normal intelligens, så ska det ge sig med nytt jobb också. Såklart har jag inte kunnat få nytt jobb innan när jag satt och tänkte på vad jag inte skulle äta medan jag skrev en ansökan eller pratade med rekryteraren i telefon. Nu när jag kan ge 100 % fokus på min uppgift kan det ljusna även på den fronten. 

Den här senaste viktminskningen har alltså gett mig långt mycket mer jävlaranamma än jag någonsin haft tidigare. Troligen tack vare att jag mentalt är så pass frisk som jag är ändå. Jag skruvar upp nivån för mig själv, visar mitt war-face och kör på som en vansinnig. Död åt störningen! Det ska inte vara en tvekan om ifall jag är frisk eller sjuk. Jag ÄR frisk och det ska märkas på vågen också.