fenixthegreen.blogg.se

Träning och hälsa. Kost och moral.

Jag dansar igen

Kategori: Allmänt

Inte helt oväntat blev det ett ganska dåligt resultat på veckans vägning. Maten krånglade ju förra veckan när jag var på semester, eller rättare - JAG krånglade med maten. Kanske läge att ta mitt eget ansvar och inte skylla på utomstående faktorer. Det är JAG som ska bli frisk, inte maten. 

Fåfäng?

Jag visste ju redan innan vägningen att jag hade gått ner i vikt. Det kände jag på mig och det var något jag på ett sätt önskade och jag blev därför också glad för resultatet. Den naturliga frågan kom till mig själv - varför? Vad vill jag egentligen? Varför har jag spenderat fyra månader på Capio om jag inte vill gå upp i vikt och bli frisk? Vad är jag rädd för? Det är inte vågen och siffrorna där som jag är rädd för egentligen. Hade jag inte vägt mig så hade jag ändå krånglat med maten, uppenbarligen. Det är snarare en fråga om utseende faktiskt.... Någonstans ligger det nog en fåfäng tanke och känsla som påverkar mig. En "Det är snyggt att vara smal"-tanke. Det är en tanke och känsla som jag isåfall skäms för att jag har. Jag vill inte vara så ytlig. Oavsett är det en rädsla för att bli fet om jag går upp 10 kg till såsom jag ska för att hamna på minimi-BMI. Samtidigt är jag också rädd att förlora kontrollen om det går för fort fram. Det har jag sett under min tid på Capio också och det är också därför jag dansar såsom jag gör. Två steg fram, ett tillbaka, två fram, ett tillbaks... Varken så snyggt eller effektivt kanske för att nå en destination, men det känns tryggt. Jag trillar inte omkull åtminstone. 10 kg känns annars som en oändligt lång väg att gå. Hittills har jag gått upp ungefär fyra kg på dessa fyra månaderna och jag känner mig ganska nöjd med min kropp. Var ska jag göra av med tio kg till....?

Mat är medicin

Problemet är just det att jag tycker att jag mår bra nu, både fysiskt och mentalt. Jag ville bli frisk och om mitt mål var att må bra så är jag ju framme nu. Å andra tyckte jag att jag mådde bra när jag kom till Capio också, lite trött och matt visserligen, men mentalt var jag vid gott mod, tyckte jag. Nu fyra kg senare inser jag iochförsig att jag faktiskt mår MYCKET bättre än jag gjorde då. Det hade jag inte kunnat föreställa mig då. Likaså lär jag kunna må ÄNNU bättre om fyra kg. Jag måste bara våga tro på det. Kroppen är också mycket, mycket starkare nu. Jag är pigg och full av energi. Fyra kg till och jag kommer kanske att kunna fundera på att börja flyga ;-). Det kan nog vara en rimlig strategi för mig att dela upp resan framåt i fyrakilosintervaller. Lättare att greppa och relatera till. Allt för att göra det psykologiskt tilltalande för mig. Det svåra är bara att våga känna mig trygg i den processen och att våga lita på att jag KOMMER att må ännu bättre längre fram. Tänk om jag istället känner mig äcklig och smutsig och mår sämre… De mentala monstren, Prestationsdjävulen och ätstörningstankarna plågar mig, lurar mig och får mig att vackla i tron på processen

Det sägs att efterhand som man kommer upp i vikt så minskar de ätstörda tankarna. Demonerna tål inte mat. Och med tanke på att säkert minst 50% (uppskattning i underkant) av min tankeverksamhet går till att tänka på mat, träning och allt pussel kring detta, så finns det mycket tid och tankekraft att hämta. Försvinner några procent av dessa tankarna så får jag massor av tid över. Jag kommer att kunna tänka på annat än mat och träning också, utan att hela tiden distraheras av den lille Prestationsdjävulen som kommenterar allt jag tänker. Tänk att få tänka mina egna tankar helt och hållet. Tankar som är genuint jag och som hjälper mig i en riktning mot det jag vill, utifrån vad JAG valt att jag vill göra, utan påverkan av demonerna. Så skönt det hade varit. En verkligt motiverande tanke. Jag vill ju kunna skriva bok, jag vill kunna springa ett lerigt traillopp och känna att det är ok, att jag gör det för att JAG vill och valt det åt mig, för att jag tycker det är kul. Jag vill ha roligt!

Jag får lov

Det är också helt ok att jag HAR roligt, det får jag lov! På min sista terapistund på Capio jobbade vi med denna tanken. Jag får lov att unna mig. Jag får lov att tillåta mig njuta av livets goda. Det är ok att äta en godisbit, även för mig. Det är ok att äta mig mätt och ändå ta lite till för att det är gott. Jag behöver inte vara så sträng mot mig själv och börja tänka på att kompensera mitt matintag. Jag får slappna av och bara vara. Jag får sitta och ta det lugnt, bara slappa. Det är ok! Bara så svårt för mig att KÄNNA att det är ok. Därför kör jag nu detta som mantra för mig så fort jag kommer på det och så fort jag hamnar i en lite svårare situation. Äta kaka? Det får jag lov! Det ÄR inget konstigt att äta en kaka. Jag kan jag också och jag behöver inte bli sträng och kontrollerande på mig för det. Det är helt ok att jag tillåter mig att njuta av en kaka ibland. Jag får lov att gå upp i vikt och må ännu bättre.


Farlig frihet

Eftersom tiden på Capio är slut nu och eftersom jag inte är helt frisk och helt som en normal människa så ska jag fortsätta med efterbehandling på en annan ätstörningsklinik där jag ska bli vägd en gång i veckan. Det är nog bra för mig. Jag behöver nog bli kontrollerad så att jag inte krånglar igen och dansen skenar iväg helt bortom dansgolvet och matchen. Den risken är nog annars väldigt överhängande. Det såg jag prov på förra veckan när jag hade semester, inte minst. Även nu denna veckan har jag haft bekymmer med den farliga friheten. Eftersom det är den sista veckan har jag varit ganska mycket friare och inte behövt vara på kliniken vid alla måltider.  Jag skulle ändå följa det schema som jag kommit överens med min behandlare om. En morgon fick jag dock för mig att jag kunde hoppa över frukost på Capio och komma in till lunch istället. Vilken bra tanke, tyckte jag. På så vis kunde jag ju slippa äta både frukost och förmiddagens näringsdryck. Istället för att sitta därinne kunde jag gå jättelångt, kanske träna lite. Wow, vilka möjligheter med så mycket tid. Sen började den kloke Andreas tänka också. "Vänta nu lite, varför ska jag hoppa över frukost egentligen? ". Det hade bara precis varit för att undvika mat och stillasittande. Undvikande i den bemärkelsen är inget som gynnar mig och gör mig friskare. Klokheten fick som tur är övertaget och fick mig att vända mitt i promenaden och ila hemåt för att hinna med tåget. Jag hann precis i tid till frukosten. Något andfådd visserligen, men jag var där. Att vara där och äta ordentligt de sista dagarna gör mig gott. Det gör mig friskare och motverkar demonerna som den medicin maten faktiskt är. Ju tystare demonerna är desto lättare är det nog för mig att höra mig själv säga att det är ok att ta en godisbit eller en pizza. Jag får lov.

Skynda långsamt

För att påskynda min väg till ett friskt liv föreslog Capios läkare att jag kunde ta fyra näringsdrycker per dag (nu tar jag tre)!!! Sakta i backarna nu, tänkte jag. Fyra!!! Då kanske jag går upp i vikt jättemycket… Enligt hennes beräkningar skulle det annars ta mig fem månader om jag går upp ett halvt kg i veckan. Men enligt mig är ett halvt kilo precis lagom för att jag ska orka med och klara av att bearbeta det. Min terapeut ger mig stöd i detta också, bättre att det känns bra för mig och det blir en förändring som jag klarar av och kan må bra i. En förändring som kan bli bestående. Bättre att ta det långsamt än att jag ska hålla på och dansa fram och tillbaka eller helt tappa tron och ge upp helt och hållet. Jag dansar långsamt, en slow fox för en ensamvarg. Får jag lov? Jag får lov! Nu ska jag framåt!

 

Sista veckan

Kategori: Allmänt

Nu är det verkligen slutet på min Capiotid. Sista dagarna nu. Känns märkligt.

Semester

Kategori: Allmänt

Semester... från Capio och från huset kanske, men inte från tankarna och ätstörningen. Ojoj vad demonerna och hjärnspökena har fört oväsen denna veckan. Skönt med semester? För barnen, ja, sett som en utmaning, ja. Vila? Nja, inte riktigt. Den riktiga avkopplingen kom när jag var hemma och barnen somnat igårkväll. 

Absolut har det varit kul att vara iväg lite, semester från tankarna och demonerna kan jag nog inte få såvida jag inte söver ner mig eller flyr från verkligheten på något sätt. Jag får istället se det som en bra utmaning där jag fått lära mig mycket om mig själv och testat hur jag klarar mig i social miljö utanför hemmet under lite längre tid. Mer övning kan behövas. 


Tiden efter Capio 

Eftersom Capio nästan är slut träffade jag både en vanlig läkare och min arbetsgivare i veckan. Läkaren skulle skicka remiss till fortsatt eftervård hos en terapeut utanför Capio, en remiss till dietist så att jag kan fortsätta med mina eviga näringsdrycker eftersom jag fortfarande är alltför klen för att bara äta vanlig mat. Han ville också sjukskriva mig så att jag mjukstartar på jobb sen när jag ska börja där. Först ska jag ha semester, dvs hemma-semester där jag kan summera min tid på Capio och hitta mig själv i vardagen, eller vad man nu gör på en semester hemma. Jobbet hälsade mig välkommen tillbaka efter min semester. Den 19e september börjar jag på 50%. 


Test-semester 

Denna semestern jag hade denna veckan var bara en test-semester i sjukskrivningens tecken. En prövning för att se hur jag klarade mig på egen hand utanför Capio. Det var min egen idé att jag skulle passa på att höja svårighetsgraden genom att åka hemifrån (mycket för att ge barnen lite önskad ledighet och miljöombyte, jag glömde nog att tänka på mig själv och vad som är bäst för mig). Nu i veckan som kommer ska jag tillbaka på Capio och reda ut varför jag fortfarande krånglar och lyssnar på mina demoner. Jag undrar verkligen varför jag låter dem föra min talan och varför jag lyssnar på dem. Prestationdjävulen som är den mest aggressiva demonen i huvudet, kuvar mig med sin piska och håller mig som en lydig slav. Likt en stackars arbetare på ett gammalt inkatempel får jag en massa tunga stenar på ryggen att bära på. Kommer det en liten lucka att vila från plågan så tar jag den sköna utvägen direkt. 


Lätt som en plätt inte tänka efter

När farsan frågar om jag vill ha potatis till maten eller inte och tillochmed lägger orden i mun på mig att jag väl inte gillar potatis så mycket, så är det superlätt att bara hålla med. Jag försökte en stund att skruva på mig och undvika frågan när jag slets mellan det friska i mig som visste att jag borde ta potatis och det sjuka som ville undvika den. Den sjuka delen vann striden, jag tog den enkla utvägen. Istället för en egentlig fullvärdig måltid kunde jag få en stor tallrik med grönsaker och lite soyabiff. Tryggt och skönt för störningen, lätt, men inte så friskt. Likadant gav syrran mig ett skönt alternativ när jag och barnen var där och hälsade på. Syrran är lite hårdare än farsan och resonerar såsom att den maten jag klarar på Capio kan jag äta hos henne också. Därför fixade hon ihop en gratäng åt oss med äggstanning, dvs ägg och mjölk. Jag köper resonemanget och gillar läget eftersom jag gärna vill kunna åka dit. Att undvika att åka dit för att jag väljer en viss diet eller för att jag är stördkänns inte ok på något vis. Jag vill såklart träffa deras familj och mina barn vill verkligen träffa kusinerna. Iallafall, gratängen. Det slumpade sig så påpassligt att det var så väldigt mycket squash till gratängen att jag fick en egen liten gratängform. "Vill du ha med eller utan ost?" frågar hon. WOHOO!!! Utan, såklart!!! Eller så sa jag givetvis inte det utan lite mer behärskat "Jag hoppar gärna över", fast inom mig spritter det av lycka. 


Hög svårighetsgrad

Till mitt försvar vill jag framhäva svårighetsgraden i hela situationen, både hos farsan och syrran. Jag är helt utanför min vanliga miljö, helt utan kontroll över vad jag kommer att få äta och när jag får äta härnäst. Jag vet heller inte hur mycket jag kommer att röra mig eller inte röra mig. Med stor sannolikhet, tänker jag mig, kan jag förvänta mig ganska mycket stillasittande. Jag har nämligen suttit länge i bil och när man är social sitter man oftast stilla. Då är valet med mindre mat mycket tryggare för att inte riskera att grisa ner mig i frosseri. Inga friska tankar direkt, men det är så det känns inom mig. Eftersom det dessutom kan komma en fika eller jätteflottig mat härnäst så vågar jag heller inte chansa med att äta för mycket. Istället lyssnar jag på piskan och begränsar mig, jag lägger undan lite stenar och gör det lätt för mig. Det sunda hade klart varit att äta som alla andra. Kan de så borde jag kunna. Men det är lätt att vara efterklok och lätt att vara präktig nu efteråt när jag sitter tryggt i egna hemmet igen och kan kontrollera allt igen. 

För att summera matveckan så har jag totalt sett lagt mig på en väldigt trygg nivå. Mellanmål har hoppats över, näringsdrycker har hoppats över, kvällsmål har begränsats till äpple och middagarna har gått de trygga valen och de stora grönsakshögarnas väg. Det utesluter dock inte att jag har utmanat mig med ny mat. Köpe-guacamole till exempel och en havrefrutti kan jag stoltsera med. I sammanhanget inget jätteimponerande förstås, men i det sjuka har ändå en viss frisk del av mig jobbat också. Jag HAR ätit och jag HAR varit social.


Varför? 

Varför gör jag då såhär nu, varför krånglar jag och lyssnar på piskan? Jag vet ju absolut bättre nu. Vad vill jag egentligen...? Är det rädsla för att bli frisk och behöva hitta något egenvärde på annat sätt när jag inte längre ÄR störningen? Är det kanske rädsla i att få en oönskad kroppsform? Kanske är det en blandning i de båda. Rädsla i att förlora kontrollen är det absolut iallafall. Kontrollen i att vikt och kroppsform ska skena iväg helt okontrollerat. Rädsla i att vågen ska visa oönskade siffror på tisdag. En osäkerhet i vad som är rimlig ratio av rörelse och matintag. Många av dessa rädslor och tankar kan jag reda ut och svara på själv redan nu. Capiomodellen av mat och rörelse är vad som är rekommenderat för mig för att jag ska växa och bli frisk. Punkt! Det är bara så svårt att lita på det fullt ut bara när jag är hemma. Och när jag är iväg vet jag inte om jag kommer att få Capiomodeller av mat. Här får jag istället lita på mitt eget omdöme. Tips till mig själv: Ta en Capiotallrik själv enligt den tallriksmodell som jag vet är rätt enligt Capio. Om det skulle råka bli något lite utöver det vanliga så är det ok enligt 80/20-principen. 80/20-principen säger att man kan gå utanför det normala till 20% utan att det ger någon märkbar effekt på något sätt. 

När det gäller vila eller rörelse så är det bara vila som gäller, enligt Capio. Det är INTE ok för mig att hoppa som en tokig när jag är publik på Sommarlovsmorgon med barnen och de ber oss att dansa. Det ÄR däremot ok att sitta still i soffan på kvällen en hel timme med barnen för att se ifall vi är med på TV (det var vi inte). Att det kryper i kroppen av att sitta still ska jag inte lyssna på, Capio rekommenderar och ordinerar stillasittande. Vågen SKA visa högre siffror. Det är liksom meningen eftersom jag fortfarande är underviktig. Jag VILL ju kunna börja träna som folk igen utan att behöva göra det i smyg såsom jag fuskar ibland nu. För att kunna träna bland folk på ett normalt sätt och kanske tillochmed på ett socialt sätt då måste jag gå upp i vikt. Jag fick en förfrågan om att vara kettlebellsinstruktör för en grupp företagare på teambuilding. Sånt vill jag kunna tacka ja till med gott samvete, utan att behöva skämmas inför mig själv och Capio. Jag skäms eftersom jag vet att jag går emot den friska delen i mig. En timmes kettlebells förbränner långt mycket mer kalorier än vad jag vågar peta i mig när jag lyssnar på Prestationsdjävulen. 

 
Pussel

En av änglarna på Capio har gett mig liknelsen att jag bygger pussel och för varje framsteg jag gör, för varje steg jag tar emot det sjuka eller till det friska så lägger jag en pusselbit som täcker över störningen med en frisk bild av Andreas. Jag vill ju vara en klok och go Andreas och inte den stenhårda aggressiva Andreas. Hård bantning och träning leder mig på den aggressiva krigarens väg. En snällare attityd mot mig själv där jag tillåter mig själv att äta, vila och testa ny mat bygger upp en friskare och klokare Andreas, filosofens väg. Det är ju den vägen jag vill gå och den bilden jag vill se av mig själv. Tråkigt att det ska vara så lätt att glömma detta. Framförallt när jag får panik och piskan viner i luften. Då har jag valt den lätta vägen. Tips till mig själv: ta ett steg tillbaka i paniken, lyssna på min gode lille vän och den friska delen i mig. 

Mer terapi kan alltså behövas, vilket jag också ska få. En vardag för att öva på att klara mig själv i lite enklare miljö ska bli skönt. Hemma kan jag kanske få lite semester från demonerna och kontrollerat pressa bort dem och lägga tillbaka pusselbitarna som jag tappat denna veckan. Bara att sätta sig vid rodret igen och styra den här båten åt rätt håll. En vecka Capio nu för att få ett bra grepp om mig själv sen styr jag själv. Off we go!