fenixthegreen.blogg.se

Träning och hälsa. Kost och moral.

Good news

Kategori: Allmänt

Veckan kan nog sammanfattas som att det varit den i särklass tuffaste veckan hittills, psykologiskt sett. Jag har nog inte tänkt så mycket i hela mitt liv som jag gjort denna veckan, iallafall inte på mig själv. Aldrig tidigare har jag väl grottat in mig så i min känslomässiga djungel och hittat så mycket spöken som jag gjort denna veckan. Väldigt jobbigt, men väääldigt nyttigt, tror jag. 

Vägningen är ju alltid som den är. Den kan aldrig bli riktigt bra, men inspirerad av tjejerna på kliniken, så skulle jag iaf försöka komma ut ur rummet med ett leende på läpparna. Om inte annat så för att lura mig själv och de andra i kön att det var bra. Nu landade det nog så bra det kunde ändå. +0,7 kg, vilket kan accepteras av alla - Känslo-Andreas, Förnufts-Andreas och Capio. Inte för mycket och inte för lite. Lagom. 

 

Terapi

Sen efter invägningen började stålbadet. Terapisamtal där barndomen hårdgranskades. Mycket trassel gås igenom och ska försöka hitta sin plats i mitt psykologiska pussel. Bit efter bit faller det på plats och varje gång det gör det kastas man upp i luften och blir både väldigt lättad och glad. Insikterna om hur varför jag har gjort som jag gjort är otroligt befriande. En massa känslomässiga filtar har tydligen legat över mitt beteende och mina reaktioner och begränsat mig till vissa mönster och vissa relationer. Det är också märkligt vilka spärrar man har inom sig, helt omedvetet. Min terapeut frågade och frågade, försökte få mig att känna efter hur jag kände inför olika barndomscenarier. Tankarna flyger åt alla håll och är svåra att fokusera. Sen bara BOM, fastnar tankarna lite och terapeuten ställer precis rätt fråga på precis rätt sätt i precis rätt stund, en fråga som visar sig vara ett riktigt njurslag. Man bara viker sig och faller till marken i fosterställning. Vansinnigt jobbigt just då, men sen efteråt känns det som sagt så otroligt befriande. Man blir av med den där besvärliga knuten som man inte ens visste att man hade. Den har bara funnits där och tagit plats, hindrat mig från att röra mig fritt i vissa situationer. Helt plötsligt börjar en helt ny värld visa sig, man börjar se en större del av sin inre karta och kan lära sig att hitta rätt. Många såna knutar kan nog finnas kvar, men ett par stycken har trixats bort denna veckan känns det som och nu. Äntligen kanske jag kan bli fri från dessa spärrarna och för första gången på 38 år hitta mig själv och bli mitt riktiga jag. På tiden kan det tyckas, men absolut bättre sent än aldrig och jag är väldigt glad av att det i alla fall är på gång. 

 

Stort tack

På grund av terapisamtalen har mina utmaningar beträffande mat hamnat lite åtsidan. Jag skulle gått och fikat med en god vän i veckan, men jag kände mig tvungen att prioritera bearbetning av de insikter jag kommit fram till på terapin. Det räcker liksom inte bara att sitta på terapin och prata, jag måste själv göra en massa jobb med mitt inre själv också. Jag måste sätta mig ner och verkligen tänka och känna, försöka vända på fler mentala stenar för att se vad som kan gömma sig i skrymslena därinne. Det gäller därför att ta tag i det när man nu väl har det ganska färskt i huvudet och spinna vidare på de spår man hittat för att se vart det kan leda. Kanske kan det ge lösning åt även andra mentala problem man inte visste man hade. Jag vill därför passa på att rikta ett stort tack till min vän (min vän i verkligheten, inte min mentale inre lille vän) för både förståelse, stöd, bra tips och bra råd. Tack! 

 

Mellanmål

Veckan har dock inte varit helt utan mat-utmaningar. Kliniken har varit tvungna att stänga efter lunch hela veckan pga personalbekymmer. Därför har ansvaret med att äta mellanmål hamnat på oss patienter själva. För mig innebar det att jag både skulle äta något mellanmål själv och att jag skulle vara duktig nog att packa med mig en extra näringsdryck från kliniken och dessutom dricka den när det var mellanmålsdags. 

Det funkade! Väldigt förvirrad har jag sällt mig och knåpat ihop lite mellanmål på kliniken, helt själv!!! Utan att någon sa åt mig att göra det och utan att någon kontrollerade så att jag verkligen tog pålägg på mackan! Jag blev förvånad över mig själv när jag stod där mitt i situationen och bredde hummus på en skiva bröd. För några veckor sen skulle jag inte komma på tanken att äta varken bröd eller hummus. Nu står jag alltså frivilligt och gör det... En tanke som hela tiden finns där medan jag fixar mellanmålet är iochförsig att jag inte behöver äta den när jag väl kommer utanför dörrarna. Jag kan ju "glömma" den i väskan. Där i väskan kan mackan dessutom gå sönder i smulor och bli oätbar. Jag kan "tappa" stora delar av den när jag väl äter. Eller så kan jag helt enkelt bara precis slänga skiten när jag passerar en soptunna. Dessa undanflykts-strategier följer jag dock inte. Jag sätter mig på en bänk och skalar av plastfolien från mackan med både hummus, tomat och gurka. Tänker att på Capio, om där hade varit öppet, hade jag ätit. Det är därför inte konstigt att äta nu. Dessutom tänker jag att om jag någonsinnågon gång, ska bli frisk och kunna göra allt det som en frisk person kan göra, så måste jag äta! Min lille gode vän på rätt axel hejar också på mig - You can do it!, peppar han. Det funkar också. Jag äter faktiskt. Helt själv dessutom!!! (De personerna som rör sig på stationen i Malmö märker jag inte ens och de räknas därför inte). OCH efter mackan plockar jag även fram min medtagna extra näringsdryck och sörplar i mig den!!! (Den är iochförsig ganska god, lite som att dricka glass). Jag är både stolt och överraskad av mig själv. Någonstans där långt borta kanske man kan ana en frisk människa, en Andreas som kan äta obehindrat utan att tänka ihjäl sig på vägen och utan att behöva gråta eller springa en mil efteråt. 

Mina framsteg (som jag faktiskt tolkar dem, både viktuppgången och mitt ätande på egen hand vid mellanmålen) bör belönas för att göra dem mer markerade och glädjefyllda. Belöning åt mig själv har jag svårt för. Jag kan ju inte gärna fira med att unna mig en god kaka eller att gå ut och äta. Det skulle haft direkt motsatt effekt. Att köpa någon grej åt mig är inget jag heller uppskattar. Hela huset är fullt av skit och komma hem med mer grejer blir nästan bara jobbigt. Istället kom jag på snilleblixten att barnen ska få det lite extra kul när jag har varit duktig i "skolan". Jag förklarar det för barnen som att jag går på superhjälte-skola och ska där bli stor och stark. Invägningen förklaras som att jag har prov på skolan och går det bra på provet så ska vi fira det med ex McDonalds eller godis, de uppskattar det. På så vis blir det win-win för hela familjen. Jag får glada och nöjda barn och kan glädjas av deras lycka. Samtidigt kan de hjälpa mig att hypa invägnings-tisdagarna med lite förväntan. Vi ser fram emot tisdagarna och om det går bra för mig på "provet", så firar vi på kvällen. 

 

God helg

Känslomässigt urvattnad, men nöjd, har jag och barnen därför kunnat njuta av en skön och välbehövligt avkopplande helg. Hoppas att mina eventuella läsare också haft det!

 

Resultat

Kategori: Allmänt

Nu jäklar, på riktigt denna gången. Nu känner jag till och med skillnaden i tankarna. Jag har hittat ett par riktigt bra verktyg som funkar för mig att ta till för att tänka rätt när det annars är så lätt att tänka fel. Prestationsdjävulens baneman är här, striderna går åt rätt håll. 

 Up and away

Veckans invägning, vilket alltid är det som är det mest spännande för min del i veckan, gick åt rätt håll, objektivt sett. Mycket nervositet kring plågade mig inför vägningen. Denna veckan visste jag att det inte skulle bli roligt. Oavsett vilket håll det gick så skulle något av mina jag må dåligt - om det hade gått ner hade visserligen känslorna och min lille jävul blivit glada, men mitt mer rationella jag, och Capio, hade blivit besvikna och missnöjda. Jag vill ju få saker att hända, det är hög tid att börja visa resultat. Om jag hade gått upp hade jag mått känslomässigt dåligt och Prestationsdjävulen hade börjat klaga på mig. Resultatet var att jag hade gått upp 0,9 kg. Rekommenderad viktuppgång är mellan 0,5-2kg, så var ett helt ok resultat. Capio var nöjda och jag var nöjd till den grad att jag vet att det är rätt och bra. Men det kändes inte bra. Irriterad, plågad och besviken blev det en dyster Andreas som hasade därifrån. Lite känslomässig förmildring fick jag sen när jag sen insåg att jag fortfarande ligger under min invägningsvikt - jag vägde mer när jag först kom till Capio. AV någon anledning kändes det därför inte så farligt att ha gått upp i vikt. Jag är fortfarande dålig, varför nu det känns så tilltalande… Jag har fortfarande lång väg att gå för att vara uppe i normalvikt. Fortfarande lång väg att gå för att få och kunna träna... 

Allierad

Sen hände det mer revolutionerande i min inre strid. Det dök upp en känslomässig allierad till mitt rationella jag, en Che Guevara i mysigare form, en liten god vän som kan peppa mig och som jag kan ta fram när det behövs, när paniken börjar sätta igång. En snäll liten nallebjörn som kan trösta mig och ge stöd. På något vis känns det bättre och lättare med den lille gode vännen. Eftersom det blir mer som en person utanför mig själv så är det lättare att lyssna på denne. Varför det känns som att det funkar bättre med en låtsasvän än de riktiga vännerna jag har vet jag inte riktigt. Kanske är det för att min lille gode vän kan peppa mig precis när jag behöver det. Jag har svårt att be verkliga vänner om hjälp och kontaktar inte dem när jag som mest behöver det ändå. Kanske är det för att jag har gestaltat min lille gode vän med min barndomsnalle som var ett stort stöd och bra sällskap åt mig som liten. Oavsett vilket så funkar det ganska bra änsålänge, bara jag kommer ihåg att använda honom. 

Fikadags

Nästa stora monster denna veckan skapade jag åt mig själv. Jag antog en eget påhittad utmaning med att gå ut och fika. Planen var att gå på ett kafé och ställa mig i kö. Jag skulle sen ta samma fika som personen före mig tog. Väääldigt kusligt och nervöst och det blev värre ju närmre jag kom. Någon frågade vad som var det värsta som kunde hända. Rationellt förstår jag såklart att det inte händer så mycket mer än att jag rent fysiskt får i mig någon söt kaka, precis som alla andra någon gång äter. Känslomässigt skulle det dock hända mycket mer. Jag liknar gärna mitt tillstånd med en alkoholist och någon med exempelvis stor fobi för spindlar. Jag är beroende av min fobi, jag finner trygghet i att låta fobin vara och att inte utmana mig och utsätta mig för det jag är rädd för. Precis som en person med spindelfobi har svårt för att ta en spindel i handen, så har jag svårt att ta en kaka i handen och sen i munnen. Jag satt därför på Esspresso House med en blåbärspaj och vaniljsås framför mig och skakade. Det tog extremt lång tid för mig att komma igång med ätandet. Till slut tog jag ändå sats och gjorde det. Jag höll andan och hoppade ner i isvaken. Kakan åts upp och sen var det bråttom att distrahera mig med något så att inte ångesten skulle komma. Locket var nödvändigt att få på plats och sen låta det ligga över känslorna så att de inte skulle tvinga ner mig i fosterställning, gråtandes över vad jag just gjort.

Ett par dagar efteråt kunde jag dock känna en viss stolthet och vara nöjd över prestationen. Det var nog en viktig milstolpe i tillfrisknandet och det kändes som att jag lyckats klättra upp för väldigt svårforcerad tröskel.

Annat bra verktyg

Utöver min lille gode vän har jag också bra stöd av de andra i gruppen på kliniken. Återigen, vanliga vänner i all ära, men tjejerna på kliniken är i samma sits som jag, kanske en bit längre komna mot ett friskare liv. De kan därför ge trovärdigt stöd på annat sätt än någon annan kan göra. Jag kan dessutom återgälda deras stöd med att vara ett stöd tillbaka, inte bara vara i ett beroendeförhållande som det känns som jag är med vanliga vänner om jag skulle be om stöd och hjälp

 Kampen går vidare

Kriget är ännu inte helt vunnit mellan mig och Prestationsdjävulen är inte över än. Jag har många kilon kvar att jobba mig upp innan jag är "färdig". Det kan säkert fortfarande komma bakslag och vacklande motivation, men just nu känns det väldigt positivt. Ett par slag är vunna, jag har en allierad och det känns verkligen som att det är på gång åt rätt håll. Prestationsdjävulen låter inte lika högt längre utan har fått ge plats åt min gode lille vän. 

 

Level up

Kategori:

Nu är det dags att höja svårighetsgraden lite. Det får vara slut med lallandet i den trygga och bekväma sfären. Time to face my fears!

I eftermiddag ska jag gå på kafé och sitta ner med gamla terapianteckningar, en stor kopp te och så till utmaningen - något ätbart. Jag ska ta samma som personen före mig i kön tar. Givetvis ska jag vänta tills det är någon i kön. För att göra valet av kafé också lite slumpartat tänkte jag be om tips på något mysigt kafé i centrala Malmö. Tacksam för alla förslag.