fenixthegreen.blogg.se

Träning och hälsa. Kost och moral.

Jag är ute och cyklar

Kategori: Allmänt

Jag är en narkoman. Likt en AA-deltagare är det nog lika bra att jag ställer mig upp och erkänner det. Lyckligtvis är det inget olagligt eller ens socialt anstötligt jag håller på med. Jag kan bara inte sluta träna. Fel formulerat (om man nu ska försöka tänka positivt): Jag har jättesvårt för att sluta träna (jag kan säkert, men har inte riktigt kraften att låta bli träningen). Problemet är ju att jag mår så bra på så många vis när jag får aktivera mig. Det både dämpar ångesten och gör mig både piggare och lyckligare. Det blev till exempel en cykeltur igår med förevändningen att det var en transportcykeltur, istället för att ta bilen kunde jag cykla och peka på en mängd fördelar med det - ekonomiskt, miljömässigt, men framförallt - jag fick röra mig vilket är så skönt och gör mig så lycklig. Men jag får inte träna eftersom det hindrar mig i mitt tillfrisknande. Samtidigt är just mitt tillfrisknande de senaste veckorna, åtminstone om man ser till vad vågen visar, som har fått mig att skita i träningsförbudet och börjat röra på mig igen. 

 
Out of control

De två senaste veckorna har jag skenat iväg i vikt och gått upp två kilo. Två kilo på två veckor är inte alls roligt. "Jättebra", "Bra jobbat" och "nu är du på gång i rätt riktning", hurrar folk i min omgivning. Så fan heller, det är inte alls bra, tycker jag, det känns förjävligt. Ett kilo på en vecka var illa nog, men två veckor i samma tempo är på tok för mycket. Visst vill jag bli frisk, tror jag iallafall, men jag har svårt att gå med på att det ska ske så fort och okontrollerat. Hade jag kunnat peka på en förståelig anledning, till exempel om jag bara fet-smällt i mig överdrivet mycket mat för att just gå upp i vikt snabbt, så hade jag kunnat gå med på det. Då hade det varit mitt eget val och jag hade varit orsaken till ökningen. Nu har jag ingen aning om varför det skenar iväg ett kilo i veckan jämfört med ett halvt innan. Jag gör ingen ansatts till att öka mängden mat själv. Snarare tvärtom har jag snålat lite med portionerna och dessutom börjat röra mig mer. Ändå går det upp dubbelt så mycket mot vad det gjorde tidigare. Kontrollbehovet i mig må vara sjukligt, men förståelse måste väl ändå vara en allmän mänsklig önskan. Nu är jag bara förvirrad, vilket gör mig irriterad och irritation dämpar jag bäst genom träning. Man kan kalla det straffträning om man vill - jag straffar mig själv och min kropp för de obekväma känslorna av sorg och ilska för resultatet på vågen. Samtidigt skäms jag för att träna eftersom jag inte får. Min terapeut dyker ibland upp i mitt huvud med bister min när jag gör någon liten träning. 

 
Identitetskris

Viktuppgången skrämmer mig på annat sätt också eftersom jag inte riktigt vet vem jag är eller ska vara utan sjukdomen. Helt plötsligt närmar sig en frisk vikt och dessutom slutet på Capio. Vem är jag då och vad ska jag göra? Givetvis ska jag vara Andreas, men bilden är lite mer komplex än så. Djupt ihopmixat med mig finns störningen med sina tentakler och rötter insnärjda ibland mina genuina känslor och värderingar. Störningen ligger som en parasit och pumpar in lögner och svek i mig samtidigt som den har tillgång till alla mina känslor och min kunskap. Den använder denna tillgången till att förvränga min uppfattning och mina val. Veckans uppgift från min terapi har varit att försöka se igenom eller se förbi de förvrängda tankarna och istället se vilka känslor som är genuint Andreas. Varje stund jag kommer på mig själv stannar jag upp och känner efter - vad har jag för känsla nu? Det är en ganska kul övning, jag kan rekommendera en eventuell läsare att testa. Min tes är att vi alltid har någon känsla i kroppen (om någon har en annan uppfattning får man väldigt gärna påpeka det, jag tycker ämnet är lite intressant). Just nu till exempel kom jag på mig själv med att sitta och vara lite småglad, jag tyckte tydligen det var ganska kul att sitta här och skriva. En känsla som är genuint jag, ingen parasit som är inne och stör. 

Det som driver mig framförallt, kom jag på, är min nyfikenhet. Nyfikenheten har fått mig att testa gränserna, både när det gäller träning innan jag klassades som sjuk och sen även med maten och vikten. Jag sprang halv- och helmaraton för att se hur jag klarade det. Gränsen var inte nådd där utan jag började titta på ultramaraton och ironman av nyfikenhet. Resonemanget gick sen att ju lättare jag är desto lättare går det att springa och cykla. När sen vikten började rasa genom att jag uteslöt viss mat, så blev det en spännande trigger att nyfiket undersöka hur jag kunde driva det vidare. När jag nu inte längre ska räknas som sjuk så måste jag hitta något annat som stillar min nyfikenhet. Sjukdomen ger inte så mycket mer nu egentligen. Visst finns det folk som är och har varit betydligt sjukare än jag, men jag ska inte rota längre ner i skiten än såhär. Detta får räcka. Framförallt eftersom jag nu börjat resan mot ett friskt liv så vill jag inte gå tillbaka och klassas som sjuk igen. Jag vill inte gärna bli inlagd på heltid och bli tvångsmatad. Så återigen, vem är jag och vad finns det att vara nyfiken på. Just nu är det mycket tryggheten som håller mig kvar i sjukdomen, även om de störda tankarna nog kommer att finnas kvar länge. Men tryggheten och tråkiga tvångstankar vill jag inte leva i. Jag vill vara en modig person som lever ett spännande liv. Spänningen kan komma från olika håll, men jag behöver något att engagera mig i, tror jag. Tryggheten i sjukdomen ligger annars i att där vet jag vem jag är och hur jag ska göra. Så länge jag inte har hittat mig själv helt och vet vad jag kan fokusera och engagera mig i så kommer sjukdomen troligtvis att ha ett ganska hårt grepp om mig. 

 
Inte i mål än

Jag är inte helt frisk än. Vikten är inte riktigt där den ska och de märkliga tankarna är heller inte riktigt friska. Men på många vis känns det mycket lättare i många situationer. Gå och fika med Capio ger inte lika mycket ångest längre, nästan ingen alls faktiskt. Jag tycket inte om att gå och fika, men det plågar mig inte direkt heller. Åka till farsan för att äta middag oroar mig heller inte nämnvärt. Visserligen finns tankarna på hur mycket jag ska ta, hur mycket kalorier kan det innehålla, hur ska jag äta och röra mig före och efter. Men även om dessa tankarna finns så blir det inte mycket mer än just tankar. Jag blev erbjuden att testa en mandel när jag hälsade på ett par goda vänner. Direkt dyker paniktankarna upp – en mandel låg inte i min matplanering och en mandel som är smaksatt på något vis kan vara både superfet och fullkletad med socker. Jag tog den och åt den ändå – det är normalt att kunna smaka en mandel och jag vill vara normal utan att begränsas av de störda tankarna. Jag vill vara mig själv, Andreas utan en uppbyggd fasad av störningen.

Iochförsig kan avsaknaden av ångest bero på att jag som sagt rör mig mer och har gjort det de senaste veckorna. Eftersom jag hinner bli hungrig mellan måltiderna så är det lättare att äta och jag kanske dämpar ångesten i förebyggande syfte om jag har gjort någon övning på morgonen och sen äter kaka på eftermiddagen. Hungern skrämmer mig visserligen också, att vara hungrig är farligt eftersom den vill att jag ska äta mer. Äter jag mer går jag upp mer i vikt och då förlorar jag återigen känslan av kontroll på vikten. Kanske hade det varit nyttigt för mig att inte få veta vad jag väger. Tanken är fruktansvärt skrämmande och jobbig. Just därför lär det vara en bra övning för mig. Att kunna leva utan att veta och kunna släppa den kontrollen.

 
Andreas, en social fadäs

En annan sak vi diskuterat på terapin är att jag ska bryta min isolering. Det är inte helt lämpligt att jag lullar omkring helt själv (om man inte räknar barnen och hunden) i huset utan kontakt med folk. Detta har jag tänkt på en del. Jesper sträckte förra veckan ut en riktigt fin och uppskattad hand i sin kommentar om att jag var välkommen till filmkvällarna oavsett om jag är störd eller inte. Den gesten värmde enormt! Jag tog själv initiativet till att vara spontansocial igår när jag kunde svänga inom några vänner för en väldigt trevlig kopp te (nackdelen med detta besöket var att jag hade cyklat dit och kunde cykla hem). Och idag ska jag vara social på ett 1-årskalas. Jag hade kunnat undvika kalaset genom att förlägga mitt besök en annan dag, men min terapeut manipulerade mig att påstå/inse/tycka att ett besök en annan dag skulle inte ge mig lika mycket social träning. Så nu ska jag gå på kalas. Den väldigt vänliga värdinnan på kalaset lät mig påverka vad som skulle serveras genom att fråga vad jag ville ha och vad jag absolut inte ville ha. När jag får en sån fråga ett par dagar före händelsen så kan den friska Andreas svara modigt att det är fritt fram att bjuda på vad som helst, jag äter det. Jag kan lätt försätta mig i situationer där jag ibland tar vatten över huvudet och som känns övermäktiga när jag väl närmar mig och störningen börjar förstå att det är verklighet. Men det är bara att köra, jag ska försöka köra på min nyfikenhet… nä förresten, jag är inte nyfiken på kakor och mat, där funkar inte nyfikenheten. Strategin får istället vara någon form av mekaniskt robotarbete. Ta det som finns och tänk inte så förbannat mycket, bara gör. Just do it! Fokus bör ju inte ligga på maten heller, utan på det sociala. Kanske ska jag inte känna mig så socialt osäker utan försöka uppskatta det, mina vänner gör ju sig faktiskt omaket att justera maten så att det ska vara så enkelt som möjligt för mig att vara med (vilket jag såklart är väldigt tacksam för, förvånansvärt att folk vill göra det för min skull). Jag kanske inte är en social fadäs. 


Träning i framtiden

För att återgå till mitt beroende av träning kanske man koppla samman den med det sociala. Jag har ju isolerat mig med min träning också när jag kört löpning, cykling eller gymträning. Det har bara varit jag med mig själv och mina ökande krav på prestation. Cykling och löpning kopplas lätt samman med viktminskning. Som träningsnarkoman och ätstörd kanske jag aldrig mer kan hålla på med såna aktiviteter på egen hand. Istället får jag kanske köra inbokade pass ett par gånger i veckan. Att helt utesluta träning är väl inte ens att rekommendera, man bör röra på sig för cirkulationens skull. Men om jag kan göra det socialt så blir det mer normalt och går kanske inte lika lätt till överdrift (även om jag kan fulträna och konstra med maten ändå, men den biten får jag fortsätta jobba med ändå). Har jag inbokade pass med kanske thaiboxning två gånger i veckan där jag samtidigt umgås med andra så stillar det kanske mitt träningssug samtidigt som jag träffar folk. Eller en eftermiddag med cykel i skogen, avslutat med en gemensam middag eller något… Kan vara både kul och trevligt, något som tilltalar narkomanen i mig och även den sociala Andreas, som ju är en aning försummad. En tanke jag får klura vidare på. 

 

Bilden är tagen på mig för tio år sen, innan jag krånglade till det med ätstörningen. En äventyrlig cykeltur i Peru. 

Panik

Kategori: Allmänt

Hrrrrmmm, ... ... .... åhhh, suck, stön, usch!! Ångest, panik... Fasa, skräck!! 
 
Jag gjorde det iaf. Kaffe med kaka och sen middag hos mormor och morfar. Jag åt, var social och trevlig. Hade kul medan jag var där, ganska iallafall, jag kunde uppskatta att få träffa dem. Det dök dock upp paniktankar redan när jag var där och såg vad som dukades fram och hur det gjordes iordning. 
 
Kaffe med kanelbulle och sockerkaka. Så långt klarade jag det fint. Mormors hemlagade kanelbullar är faktiskt goda och det funkade hyffsat att äta dem, tack vare all kak-träning jag fått den sista tiden. 
 
Sen var det idel stillasittande tills middagen började tillagas. Extra mycket fett värmdes och hälldes över ugnsformen med kyckling (jag ursäktar såklart mormor att hon inte är insatt i vad som är vegansk mat, det skulle trots allt vara något som hon och morfar också ville äta och jag var deras gäst). Till kycklingen var det potatissallad, vilket är bland det mest förbjudna man kan äta. Jag har länge förundrats över hur man kan äta det överhuvudtaget. Bröd med smör till det också... 
 
Sen efterrätt. Två sorters glass... 
 
Jag åt av allt. Höll trevlig min och hade det faktiskt trevligt när jag var där. Men nu... nu är det inte roligt längre. Vad ska jag nu göra... Capio skulle såklart säga att jag ska ta det lugnt och sen äta kvällsmål om ett par timmar. Hur ska jag kunna göra det när jag smällt i mig socker och fett i överflöd... 
 
Jag ska göra mitt bästa. Något ska jag väl kunna peta i mig och jag ska försöka hitta något att distrahera mig med så jag inte fastnar i fosterställning när jag ska natta barnen... 
 
Positiv avslutning ändå. Jag gjorde det. Jag är nöjd... (imorgon kanske jag kan tro på det också och faktiskt känna mig nöjd). 

Ta det lugnt. Don't panic

Kategori: Allmänt

Sitt still och slappa

Oj, vad det ska vara svårt att sitta still och ta det lugnt. Jag är ordinerad träningsförbud och vila, men det tar emot något enormt. Prestationsdjävulen är hela tiden där och pekar, irriterar och piskar. "Här kan du inte sitta utan att göra något". Åtminstone måste något aktivt hända när jag ändå sitter en stund, någon form av utbildning eller skrivande som kan motivera att jag trots allt sitter. Jag kan förvånas över folk som verkligen tar det lugnt och slappar. Man hör ibland talas om folk som tar en hel slappedag. Är det då verkligen en hel dag av soffliggande eller är det sånt man säger men menar inte det bokstavligt. Likt de som säger att de inte sovit på hela natten när de faktiskt har sovit lite, om än dåligt. Det är ingen negativ förvåning jag känner, snarare fascination, hur klarar de det? Var får de tålamodet ifrån att njuta av en hel film, eller bara sitta och spela TV-spel eller annat?

Min terapeut har tillochmed utmanat mig med att jag ska sitta helt still utan någon form av distraktion och aktivitet alls, bara sitta still och fokusera på mig själv... Säkert nyttigt för mig, men så svårt. Jag får nog träna en massa på det först. Börja med mindre steg. En ambition kan vara att jag ska kunna vara med på de gamla film- och spelkvällar som jag hade med några vänner för många år sen. Vi hade faktiskt väldigt roligt. Den störde Andreas har inte vågat vara med dels på grund av maten och dels för att det innebär att man sitter still en hel kväll. Snart är jag kanske frisk nog för att våga testa... Lite mer träning i att slappa först bara. 

 
Vägning

Veckans vägning gav ett besvärande besked. Uppgång med ett helt kilo. Jag har fått idel beröm och uppskattning för det resultatet av både Capio och andra folk omkring mig, men jag var inte alls glad själv, varken då eller nu. Det var alldeles för mycket, särskilt med tanke på att jag slarvade en del med maten förra helgen. I min värld tolkar jag det som ifall jag nu äter slarvigt och ändå flyger upp ett helt kilo, hur skulle det då gå om jag äter som jag bör och är ordinerad? Rent rationellt förstår jag ju att det är bra att jag går upp och ju snabbare jag når min rätta BMI-vikt desto bättre. Jag förstår också att det mycket väl kan handla om dagsformer och att vikten kan variera från dag till dag, oavsett hur jag ätit de närmsta dagarna tidigare. Men det känns ändå inte alls bra. Känslomässigt ser jag det som att ett normalt ätande kommer att skicka mig direkt till fatcamp. Tankarna som styrt mig i veckan har därför varit att aldrig mer en sån ökning. Mindre steg kan vara ok, men inte så mycket som ett kilo eller mer. Sjukt såklart att resonemanget ska hänga upp sig på några hekto, men det handlar om mitt kontrollbehov igen. Så länge det håller sig med några hekto åt gången har jag känslan av kontroll kvar. Ett par hekto kan inte anklagas för att skena iväg, ett par hekto kan jag kontrollera med ett glas vatten eller ett toabsök mer eller mindre. 

Det bästa jag kan göra är troligtvis att kämpa på och följa behandlingen enligt Capios ordinering och låta processen ha sin gång. När den sjuka parasiten och svälten sen släpper greppet om kroppen och hjärnan så kanske de där tvångstankarna och kontrollbehovet börjar släppa sitt grepp. Det sägs iaf att de ska göra det och jag hoppas att det stämmer. Och mat ska vara den bästa medicinen mot demonerna i huvudet, de tål inte mat. Jag vill inte vara så förbaskat petig och begränsad att jag inte blir glad över en stigning med ett kilo, medan ett halvt är ok... Kontrollbehovet får inte bli sådär detaljerat och snävt.

 
Foto från förr

En annan övning jag har gjort i veckan är att gå inom gamla fotoalbum från när jag var liten. Tanken var att jag skulle hitta mig själv och väcka någon form av självuppskattning och egenomtanke – att kunna känna att jag bryr mig om mig själv och den lille pojken som finns inom mig. Nu fick det inte riktigt den effekten. Överraskande nog var det inte alls någon rolig stund att blicka tillbaka på de gamla fotona. Det var tillochmed ganska jobbigt och tungt. Någon egenkärlek dök det då inte upp sådär av sig själv, snarare tvärtom kom det en massa känslor om skam och missnöje. Jag kände mig inte som alla andra när jag var liten. Det kändes som att jag var lite udda och jag har därför alltid försökt anpassa mig till andra, insåg jag. Jag har inte riktigt levt mitt liv på mina egna villkor och utifrån mina egna behov. Troligtvis kan detta i sin tur härledas vidare till att jag har sökt uppskattning och bekräftelse från andra i allt jag gjort. Ätstörningen kan då sägas vara ett uttryck för detta - att jag försöker få någon form av uppmärksamhet och bekräftelse genom att göra ett spektakel av mig själv på detta sättet. Därav att jag kan sägas vara beroende av min störning eftersom den ger mig det jag vill ha. Detta ska såklart rättas till. Kanske därför jag går i terapi... Att jag sen är trög och inte har förstått detta förrän efter tre månader är väl också en personlighetsdefekt hos mig. Nu ska jag bara komma på hur jag ska rätta till det och få bättre egenkärlek.

Jag försökte intala mig själv att det var ok att vara annorlunda som barn. Skit samma om jag stack ut och inte var som alla andra. Inget att skämmas för. I en liten håla till by som jag växte upp i pekades det såklart finger åt det udda, men med lite större perspektiv kan jag idag säga att allt är ok. Udda är bara kul och spännande. Alla får vara precis som de vill. Jag vet iochförsig inte hur detta perspektivet ska hjälpa mig idag, men det kändes i alla fall bra att inte behöva må dåligt över hur jag var som barn.

 
Bohem

Det jag kunde ta med mig från övningen till min situation nu var den mer avslappnade inställningen till mig själv som barn och en mer bohemisk attityd till mig själv nu också. Förhoppningsvis kan attityden påverka mitt kontrollbehov och på så vis påverka störningen i rätt riktning. Den kanske också kan påverka Prestationdjävulen så att denne inte agerar så mycket polis som piskar på med sina negativa kommentarer och idéer. Jag är dock inte där än, känner jag, men kanske kan det gå den riktningen. Med lite aktivt beteendeförändringsarbete med att verkligen tänka på vad jag gör hela tiden ska jag kanske kunna nå dit. 

Jag har därför också försökt hålla en bohemisk attityd till matsituationerna i veckan när jag utmanat mig med att återinföra de tidigare förbjudna pannkakorna. Pannkakor steks i mycket livsfarligt fett och är normalt en måltid med bara fett, mjöl och mjölk. Dvs inte mycket som känns bra. Dessutom har man normalt något sött på eländet. Jag skulle ta honung hade jag bestämt. Jag gjorde en lite modifierad variant av pannkaksmiddag. Genom att äta dem tillsammans med grönsaker och bönor kändes det mer som middag och mindre som kaka, vilket underlättade ätandet (jag tog ändå honung för utmaningens skull).Tyvärr gillade inte barnen mina veganska pannkakor med mycket havre i, så de ville inte ha. Detta lämnade en massa pannkakor åt mig som jag kunde äta hela veckan. Jag har alltså verkligen tränat på att äta pannkakor. Genom att inte lyssna på demonerna och Prestationsdjävulen när de kom med sitt polisbeteende och sina piskor och istället försöka köra ett avslappnat och bohemiskt försvar, lite som Gandhi, så kunde jag tillochmed tycka de var goda. Nu var kanske inte pannkakorna så jättestor utmaning i den utformningen jag åt dem och mängderna kändes bra, utan att jag behövde känna mig äckelmätt. På så vis har jag sluppit kvällsångesten som annars är jobbig.

 

Alltid dessa kakor

För att träna på kvällsångest körde jag en rejäl utmaning när Capio tog med oss ut för fika på stan. Jag tog världens största bit chokladtårta och grädde. Monstret till kaka fyllde hela assietten… Jag vågade inte ens titta på den när jag skulle äta och jag vågade sen inte tänka på vad jag hade gjort när jag väl hade fått i mig skiten. Något bohemiskt försvar mot ångesten kunde jag därför inte träna på eftersom jag inte ens öppnade den luckan om vad jag hade gjort. Total förnekelse istället - tänka på annat, tänka på annat, tänka på annat… trycka bort kak-tankarna så fort de började komma, tänka på annat, tänka på annat.


Mer utmaning - examensarbete

Helgens stora utmaning, lite som ett examensprov, är att åka till mormor och morfar. Helt utan att tänka efter bokade jag in söndagseftermiddag för vårt besök. Eftermiddag betyder kakor. Kakor hos mormor betyder kakbuffé med sju sorters kakor. Mormor har också tanken att jag är smal och behöver äta. Kommer jag dit och får äta upp mig lite blir nog allt bra, tror jag att hon tänker. Jag förväntar mig därför att hon kommer att försöka övertala mig att ta mer – ”Aw, du får ta en kaka till”. Skulle jag säga nätack så kontrar morfar och säger ”han kanske inte tyckte de var goda”… Jag fick nyss reda på att jag dessutom kommer att bli bjuden på middag efter kakorna (dvs jag kommer inte kunna få röra mig efter fikan utan måste sitta still och prata…). Middag kan med stor risk också innebära efterrätt när det är hos mormor. Jag gissar på konserverad frukt med glass och grädde… Jag försöker vara avslappnad och bohemisk, men det funkar inte just nu… Ångest i kubik, nästintill panik… Jag kommer att åka dit, men jag är livrädd…