fenixthegreen.blogg.se

Träning och hälsa. Kost och moral.

Jul och nyår

Kategori: Allmänt

Jag har överlevt julafton och julfirande! Inga större problem egentligen, mentalt sett. Jag lyckades hålla ångesten i schack och ändå äta ordentligt av all julmaten. Måltiderna runtomkring kan ha blivit lite åsidosatta och påverkade, men, men, jag är nöjd med helgen ändå och är glad att det är över. Nu är det fokus framåt mot ett nytt år. 

Ännu mer nytädning

Motivationen skruvades upp rejält förra veckan. Från att jag tyckte att jag började stagnera och falla in i gamla tankar igen kom det ny motivation i början av veckan. Tror inte det fanns någon speciell orsak till att jag fick ökad motivation mer än att jag fick en stunds klartanke. Jag kom till insikten om att jag står och stampar utan att komma någonstans. Det går så vansinnigt långsamt för mig och jag lever i samma inrutade mönster hela tiden. Jag har hela tiden sneglat bakåt på gårdagen och jämfört mitt ätande och min mängd aktivitet med hur jag gör idag. På så vis kommer jag aldrig framåt. Ska jag hela tiden kopiera gårdagen och hänga upp mig på hur jag gjort igår, så kan jag inte bryta ny mark och komma vidare. Jag är hela tiden fast i gammalt mönster... Sån vill jag inte vara och jag vill inte längre vara såhär handikappad. Jag vill vara en äventyrare, så nu försöker jag göra allt för att bryta rutiner. Inga kopior av gårdagen. Tvärtom, har jag ätit något eller gjort på ett sätt ena dagen så ska jag INTE göra likadant dagen efter. Jag ska tvinga mig att bryta rutiner och på så vis komma bort från störda tvångstankar om att det måste vara samma eller liknande som dagen före. Inga fler jämförelser, varje dag är en ny dag och ska levas så. Kommer det en tanke om hur jag gjorde igår så trycks den bort med motivationen att jag ska testa något nytt.  

Samma tanke och känsla hänger kvar fortfarande en vecka senare och den är än mer aktuell nu när det närmar sig nyår. Nästa år ska jag tamejfasen inte vara sjuk. Viktmässigt har jag legat kvar på samma vikt väldigt länge nu och det känns pinsamt. Hur länge har jag inte gått och sagt att jag har x antal kilo kvar att jobba upp innan jag får göra det ena eller det andra...? Vägen dit ÄR lång, men jag MÅSTE bibehålla motivationen och jobba vidare. Varje dag får vara en kamp om det nu är vad som krävs för att jag ska komma lös och bli fri någon gång. 

Vidare motivation

Veckans vägning visade plus, vilket faktiskt kändes bra eftersom jag HAR jobbat för att nå ett positivt resultat. När vågen speglar min insatts känns det bra och rimligt. När jag förstår resultatet är det lättare att hantera siffrorna än när de skenade åt båda hållen för några veckor sedan. Samtidigt känns det också bättre när de rör sig överhuvudtaget än när det står stilla på samma siffra vecka ut och vecka in. Stagnation vill jag heller inte ha. Fy vad petig och känslig jag är. Förbannade siffror! Denna gången kändes det iallafall bra och den känslan bär jag med mig nu när jag har gått på julledighet. Ingen vägning nu på ett par veckor. Det innebär att det inte heller är någon terapi på ett par veckor. Jag får dock inte hamna på latsidan för det. Min psykolog skickade med mig en hel massa utmaningar att jobba på medans jag är ledig. Förutom de nya utmaningarna som vi satte upp för mig så ska jag jobba vidare såsom jag har gjort den senaste tiden och anta spontanutmaningar och spontana infall. Får jag för mig att jag ska ta en pepparkaka så ska jag göra det direkt innan känslan och tanken försvinner. Alla såna idéer och spontana känslor ska jag agera på. DET FÅR JAG LOV. Jag har goda marginaler för att kunna peta i mig en väldig massa utöver vad jag lägger upp på min talrik när jag ska äta. Det är liksom inte så att jag ligger på gränsen att vara överviktig och att det skulle vara någon fara för mig att råka få i mig något lite sött eller kaloririkt någon gång. 

Julfirande

Julhelgen har dock ändå varit en utmaning i sig med dubbla julfirande på julafton. Först julfrukost hos släkten och sen klassisk julafton med Kalle, paket, middag och kväll. I min värld ser det ut som mat, mat och mat i stora mängder och mat som är långt mer kaloririkt och annorlunda än vad jag brukar välja. Därtill minimalt med aktivitet och rörelse. Visserligen motiverad att bryta rutiner, men det kommer ändå en väldig massa tankar och strategier i huvudet hur mycket jag än försöker intala mig om att jag vill gå vidare. Just julfirande är en hel dags total förändring och inte bara ett enkelt eftermiddagsinfall. Men jag ger mig själv godkänt för hur jag hanterat julhelgen. Jag VAR social och hälsade på släkten med risken att behöva äta allt vad som fanns där - strategier för att hantera det: ta det lugnt, smaka och ät såsom jag rationellt vet att jag behöver göra. Håll motivationen hög! Jag ÅT lunch hemma för att fylla ut det jag missade på frukosten. Likaså middagen på kvällen höll jag fanan högt och tuggade i mig av allt såsom jag hade planerat i god tid innan. Eftersom jag själv var tvungen att ta med mig min egen veganska mat och därmed planera min julmat ganska noga i god tid så hade jag också kunnat tänka ut hur jag borde och skulle komponera ihop en godkänd middag. Jag tror att det underlättade att jag kunde tänka ut min mat i lugn och ro, utan ångest. Därmed kunde jag vänja mig vid tanken och lättare acceptera även de jobbigare livsmedlen som jag hade sagt åt mig själv att äta. 

Både rödbetssallad, gröt, pepparkakor, knäck och choklad slank ner. Plus att jag ändå tog mig ett litet kvällsmål innan jag gick och la mig, precis såsom jag är ordinerad att göra. Ibland är det nyttigt att vara så förbaskat plikttrogen :-). Däremot blev just peppakakor en rejäl utmaning för mig såsom igår när det var fritt fram att börja plundra pepparkakshuset. Inget mer beskydd av pepparkakshuset innebär att det är öppen marknad att bara äta när man vill. Jag var VÄLDIGT sugen på att bara vräka i mig. Likt i en Tom & Jerry-film skulle jag kunna ta hela och bara stoppa i mig, men vågade inte agera på idén att frossa i mig några stora mängder gammal dammig peppakaka med klistrigt socker och grådassig glasyr. Det blev en mer behärskad variant där jag tog några normalstora bitar och sen var det bra med det. Godkänt - jag ÅT iallafall, jag struntade inte bara i suget på peppakaka. 

Julledighet

Utmaningarna fortsätter hela ledigheten. Barnen är hemma från skola och dagis vilket gör att varje dag nästan oundvikligen blir annorlunda än gårdagen. Att tvinga in oss i rutiner skulle vara alldeles för ansträngande och tråkigt. Det blir också mer stillasittande, vilket är precis vad jag behöver. Numera är jag dessutom stolt och glad ägare av en PS4 (julklapp åt mig själv - för att jag var värd det!), vilket kommer att underlätta stillasittande. Barnens legojulklappar underlättar också. Vi ska ha en kul och rolig julledighet tillsammans. Förutom att ta det lugnt ska jag dricka vin (ordinerat av min psykolog), äta färdigmat, fortsätta äta mitt choklad och annan överbliven julmat. Gärna ska jag utöka mitt sociala liv eller min personliga utveckling också genom att gå på bio, träffa vänner och måla. Nu när den värsta julhetsen är över också så känns det väldigt bra att vara ledig och kunna göra lite vad jag vill och kunna njuta av livet lite extra. Det ska jag unna mig. 

 

Fokus på frihet

Kategori: Allmänt

En intensiv vecka är nu till ända. Det har varit mycket aktivitet för mig, mycket av tankeverksamheten har fokuserat på att få ordning på huset inför visningen. Mycket städande och röjande alltså. Till glädje för min störda sida som därmed har fått mer rörelse och mindre stillasittande. 


Jobba på rätt nivå 

Men jag har faktiskt utmanat mig en hel del också, både med mat och lugna aktiviteter. Till terapin hade jag gjort en lista med livsmedel som är svår för mig. Det blev en ganska lång lista som rangordnades från lättare till svårare. När jag först skrev den hade jag bara en skala från 1-4, men det gick snabbt inflation i fyrorna så jag fick lägga till en femma också för att poängtera att vissa livsmedel är värre än de som redan fanns som fyror. Pizza är det som jag sätter som allra högst och värst på listan. Det krävs en massa övning innan jag vågar mig på det. I min föreställningsvärld ser en pizza ut som tusentals siffror som dryper av ost och fett (siffrorna visar på kalorimängden som jag har fått för mig är oändligt hög). Skulle jag ta en slice så hade det runnit av den. Fingrar och mun hade blivit helt kladdigt hala av allt fettet. Väl nere i magen hade det sen lagt sig som en stor klump och bara legat där och blivit härsken. Urk. Nä, ingen pizza för mig på ett tag. Min psykolog tyckte dock att istället för att utmana sig med små steg i taget så var det bättre att ta rejäla kliv upp på ångestskalan. Bättre att ha en rejäl ångest/utmaning än flera små. Jag håller inte med. Det är lättare att klara av små utmaningar och ta den ångesten som jag vet att jag kan hantera. Träna på den flera gånger så att jag börjar känna mig bekväm med den maten och sen levla upp till nästa utmaning. Jag går liksom inte upp och boxas om titeln innan jag har jobbat mig upp från knatteligan. Min utmaning och nivå ligger just nu på att försöka nå ostnivån bara. Förra veckan var tanken att jag skulle äta ost, men backade ur den utmaningen då. Jag hamnade i en låsning i affären när jag stod och tittade på osten. Efter en lång stund kunde jag resonera mig ifrån att plocka på mig den. 

 
Handla mat

Att bli låst och långsam i affären har jag irriterat mig på i veckan. Det är så fruktansvärt omständigt att gå och handla eftersom det är förhandling om allt. Även om jag har bestämt mig för vad jag ska handla med en lista som är godkänd av både mitt rationella, friska jag och det känslomässiga som får representera det lite mer störda så kan känslorna börja fega ur i affären eller så hittar hjärnan på att den är sugen på något som inte alls är med på godkänt-listan. Till exempel fick hjärnan för sig att jordnötssmör vore gott. Hjärnan fick även med sig magen och smaklökarna som tyckte att jordnötssmör ju var en toppenidé. Känslorna däremot kunde ju bara ana hur mycket kalorier det är i jordnötssmör och då resonera som att det är ju helt onödigt att äta det. Efter säkert fem minuters tittande på de fyra sorters jordnötssmör i affären lyckades hjärnan vinna matchen och det åkte ner en burk i korgen. Den följde sen också med hela vägen ut. Andra livsmedel har inte alltid den lyckan. Många har nått korgen, men har sen fått komma upp igen och bli återlämnade efter en stund. Allt detta springande och velande gör att en inhandling kan springa iväg lång tid. Slöseri med tid. Jag funderade lite på att skaffa mig en matkasse eller sköta handlandet online så att jag bara kan åka förbi och plocka upp min mat. Det vore skönt att kunna få lite mer tid till annat. 

 
Lugna favoriter

Jag har också fått på mig av min psykolog att jag ska hitta aktiviteter som kan roa mig och distrahera mig från att tänka på mat eller träning. En sån aktivitet bestämde jag mig för skulle vara att plocka fram färg och penslar så att jag kunde stå och måla lite. Bra terapiarbete som upptar fullt fokus för mig samtidigt som det är avkopplande och roligt. Enda hindret hittills har varit att ta mig över den där tröskeln det innebär att vara stilla. Jag bokade därför in det som ett möte i kalendern och såg det som ett jobb. Om det hade varit ett affärsmöte så hade jag varit där och varit förberedd och klar med allt. Varför ska jag inte visa mig själv samma respekt? Jag skulle inte komma försent till ett annat möte och jag skulle haft allt med mig som behövdes för att kunna genomföra ett effektivt möte, såklart måste jag göra det när jag nu hade målarmöte också. Det VAR kul, kunde känna mig himla nöjd när jag efter en timme hade fått ihop en bra början på en tavla. Absolut något jag vill fortsätta med. Detta kräver då också tid över för att kunna göra det. Och tiden har stor konkurrens i mitt liv. Störningen har absolut en stor roll att spela i den konkurrensen, men även huset. Att bli fri från huset hade underlättat mycket tror jag. Inte bara att jag får mer tid över, men även att jag psykologiskt känner mig friare och lättare. Nu ska jag inte försöka gömma mig bakom att tänka tanken "om jag bara blir av med huset blir jag frisk". Snarare måste jag nog försöka resonera tvärtom: Ifall jag ska bli av med huset måste jag se till att bli frisk. Det händer inget magiskt med mig bara för att jag byter bostad - huset eller lägenheten, var jag nu hamnar, ska inte göra mig frisk. Det är JAG som ska göra mig frisk. Kan jag inte ta hand om mig själv så kan jag inte ta hand om varken hus, jobb eller kärlek. Därför måste jag jobba med mig själv först och visa att jag klarar av det. 

 
Jag ska bli en vinnare!

Därför kan jag lättare ta såna utmaningar som just jordnötssmör. Hjärnan har lite lättare nu att vinna matchen eftersom den har allierade känslor att använda (hus, jobb, kärlek). Jag inte bara köpte smöret den dagen, utan jag åt dessutom två mackor med kletet på också. Jag köpte hem kaviar en annan dag (kaviar på tub som i stort sett bara är fett) - åt även det. Nötter petar jag i mig i tid och otid, nästan alla måltider kompletteras med nötter. Och pepparkakor lurar jag också i mig lite då och då. Nästan har jag jobbat ner peppakakor från en tvåa på ångestlistan till en etta. Ris har varit helgens stora utmaning - inte att ris är jättejobbigt, men jag har fegat med mängden tidigare. Nu har jag ätit både risgrynsgröt på morgnarna och sen fulla portioner med ris både till lunch och middag. Ris är nu ett helt ok livsmedel att ta full portion av! Livsmedel besegrat. Dags för nästa kamp - kommande vecka blir det nog pastakrig. Successivt gnager jag mig vidare, små steg i taget, en boll i taget. Till slut ska jag vinna matchen och stå som vinnare. Nu efter en intensiv städhelg ska jag nu sätta mig i soffan och försöka njuta av att vara klar med den biten. Ska "unna"(/utmana mig) med spetsad glögg!

 
 

Döda ogräset

Kategori: Allmänt

Lite mer än ett år har gått nu sen jag började skriva blogg om mina problem med att äta. Det var vid julbordet med jobbet förra året som jag insåg att jag hade problem och det inte längre var något fint hälsotänk som motiverade mina tankar på mat. När jag i bilen hem var tvungen att stanna för att känslorna svallade över, på grund av att ha ätit lite utanför min dåvarande bekvämlighetszon, insåg jag att jag inte längre var fri att äta hur jag ville, utan att jag var starkt begränsad av mina egna hårt uppsatta regler och de därtill kopplade känslorna. Jag trodde väl inte då att jag skulle sitta här ett år senare och fortfarande ha kvar problemen...


Vad har hänt?

Har det då verkligen gått ett år utan att något har hänt? Är det ett bortslösat år där jag står kvar på ruta ett? Är jag fortfarande sjuk?

Jag är sjukskriven, ja. Jag väger för lite för vad som är bra för mig, ja? Och jag har fortfarande problem att äta en hel del livsmedel. Men att säga att det är ett bortslösat år vill jag verkligen inte säga. Jag har enormt mycket mer insikt, förståelse och verktyg nu. Jag vet varför jag har tagit mat, överdriven träning och hälsa som medel för att visa mina känslomässiga problem. Jag har också styrt om mina känslor och kan hantera dem otroligt mycket bättre nu än för ett år sedan. Störningens grepp har dock kvar sina rötter och tentakler i hjärnan på mig. Även om jag har alla de här verktygen och den starka känslomässiga motivationen som kan driva mig framåt så är jag fortfarande lågviktig och restriktiv i mitt energiintag. Jag intalar mig själv till den nivån att jag faktiskt tror på det att jag är på bättringsvägen. Motivationen och min målbild är så stark att de håller mig väldigt positiv och glad om dagarna. Det känns som att jag är på väg och att jag gör framsteg hela tiden. Jag har besegrat många hinder och känner mig modig nog att ta mig an nya utmaningar, vad än verkligheten kan kasta på mig 

Ett litet frö av rädsla finns det dock inom mig med tanke på att jag fortfarande är lågviktig. Jag har varit väldigt motiverad tidigare och jag har tidigare trott att jag var i närheten av att vara frisk. I somras trodde jag att jag var så nära att jag var helt säker på att jag kunde sluta skriva blogg om mat och ätstörning innan hösten. Men det var tydligen för tidigt att slappna av och börja fira segern. Ätstörningen är som ett äckligt, illasinnat ogräs. Man kan rycka upp symptomen, det vill säga rycka upp de synliga bladen och blomman, och det ser ut som att det är en fin och frisk trädgård/person. Men har man inte fått upp alla rötterna i sin helhet så börjar störningen gro igen. Ger man den lite ny näring så börjar den att växa igen och rätt vad det är så har den vuxit sig tillbaka till sin tidigare blomning. Tankar på vad som är nyttigt kan vara näring som får störningen att frodas. En liten blick på innehållförteckningen och näringsvärdet, några armhävningar eller en överhoppad måltid kan få fart på de dåliga tankarna igen. Har de väl börjat gro får de genast mer näring av sig själv (jämför en växt som med mer rötter kan också hämta mer näring eftersom den når ut längre i jorden). I mitt fall trodde jag som sagt att jag var nästan frisk i somras. Jag kunde fungera socialt och kände mig tillräckligt stark för att våga testa lite mer träning. Det var dock alldeles för tidigt, störningen fick näring av det där och kunde växa tillbaka till full blomning. Under hösten har jag sen hamnat under min tidigare nivå och vägt lägre än någonsin tidigare. Detta blev pinsamt tydligt när jag i veckan träffade en gammal god vän som jag tydligen inte sett sedan i våras. Han kunde ju direkt se att jag inte hade kommit så värst långt, rent fysiskt sett, eftersom jag väger mindre nu än sist vi sågs... Jag hade i våras också uttryckt stor motivation och vilja. Även då hade jag tydliga mål som jag ville jobba mot. Men tydligen kom jag inte bort från problemen ändå. Därav att jag är lite rädd för att slappna av och tro alltför mycket på min motivation nu. Känslan av att vara falsk och ha ljugit för min gamle vän är inte rolig. Den ligger som en bitter, syrlig eftersmak i maggropen. Han är som tur är väldigt förstående, men det är ändå ingen rolig känsla att ha. 


Skillnaden

Jag har ändå en annan inställning till störningen och bekämpandet av den nu än tidigare, tycker jag. Som sagt, jag intalar mig själv att jag är mer motiverad än tidigare och att det ska fungera denna gången och jag hoppas innerligt att jag inte lurar mig själv och mina vänner igen. Förhoppningsvis kan insikten om att jag inte får slappna av hjälpa mig att fortsätta jobba mot de störda infallen när de kommer. Skillnaden nu är delvis att jag inte har någon tidsbegränsning på det stödet jag får från psykvården. Min psykolog och läkare kommer nog att vara med mig hela vägen och de ger påfyllning av motivation varje vecka. Sen vet jag att jag kommer att genomgå stor förändring i psyket när jag kommer upp i vikt och får mer energi till min egen tankeförmåga. Jag ser det lite som en milstolpe att komma över 60 kg och förväntar mig märkbara skillnader i hur jag fungerar då. Det är också då, när jag nått min milstolpe som jag måste komma ihåg att det är för tidigt att slappna av, att jag måste fortsätta bekämpa ogräset och störningen ända in till sista roten. Inte förrän jag har tagit bort störningen helt, med alla dess rötter och egenheter (kalkylering av kalorier, tankar på nyttig mat, rädsla för fett, besatta tankar kring vikten, osv) kan jag börja känna mig lite mer fri. När rötterna är borta och marken ordentligt sanerad med efterarbete och kanske kontrollerad och vaktad en säsong så att inte nya ogräsfrön kommer och gror, då kan jag kanske se mig som frisk igen. 

Verkligheten

Vägen dit kräver dock tid. Och här sitter jag som en drömmare och spekulerar om framtiden. Lätt att drömma mig bort och slippa tänka på min situation här och nu. Jag är inte där med en fin, ogräsfri rabatt nu. Just nu har jag ogräs på hjärnan. Det ska bort såklart. Mitt arbetssätt nu är små steg i taget. Tillsammans med min envishet och mitt pannben ska jag nöta bort skiten. Sakta men säkert gnager jag mig ner längs bladen och ogrässtjälken. Jag tänker inte sluta gnaga förrän jag gnagt mig hela vägen ner genom jorden och ut till alla rotspetsar. Översatt till min vardag ser det nästan exakt likadant ut som min metafor. Mitt hus och trädgård har varit lite av ett kaos som säkert har påverkat mig negativt känslomässigt. Nu i veckan har jag varit tvungen att röja undan tokmycket av det gamla stöket eftersom jag rycker i störningen mot frigörelse genom att sälja huset. Huset har blivit fotograferat och kommit ut på marknaden. Detta krävde en makalös make-over av både hus och trädgård. Helt plötsligt blev det ju faktiskt fint här och mycket trevligare att bo. Jag ska ändå flytta och få något som är mer genuint jag så att jag kan växa och frodas med friska och fina blommor och personligheter. 

Jag har börjat plantera dessa nya friska blommorna och personligheterna redan och ger dem den näring de behöver genom att utmana mig med nya livsmedel som tidigare varit otänkbara. En stor överraskning för mig själv är att jag börjat äta smör på mackan!!! Ett infall jag fick för mig i måndags när jag pratade med psykologen var att jag skulle köpa veganskt smör. Det var lite som om jag hade tourettes syndrom när jag motvilligt fick tanken ur mig - mitt i vårt samtal kom det bara - "SMÖR PÅ MACKAN". Min psykolog var såklart inte sen att höra det och skriva ner det i sin lilla bok.. Sen var jag fast med ett åtagande. Jag lyckades sen faktiskt också köpa det och använda det. Det var faktiskt gott. Jag tar tillochmed ett ordentligt lager på mackan, alltså inte bara en tunn hinna av några smörpartiklar som en ätstörd kanske skulle tagit. Pepparkakor är också något jag utmanat mig med denna veckan. Jag vill ju också kunna fira jul på ett trevligt sätt och kunna njuta av lite gott. Det ÄR gott med pepparkakor. Igår kunde jag ge mig på att äta upp Astrids överblivna frukost efter min egen – det vill säga sockriga flingor med en extra mosad banan! Kusligt, men ett hälsosamt steg mot att gnaga bort mer av störningens snirkliga stjälkar. Jag vill vara en sån som tar barnens leftovers... småäckligt kanske, men jag gillar ändå tanken av att vara den typen av kille som gör så... Tror det är min snålhet och princip mot att slänga mat som spökar. 

Jag vet alltså vad jag har och jag vet mina begränsningar. Jag vet också vart jag vill och jag tycker att mitt sätt med dessa små stegen och utmaningarna varje dag funkar bra för mig. För varje vecka blir jag modigare och vågar testa nya faror hela tiden. Vikten kryper också uppåt så sakteliga och på den vägen ska jag fortsätta. Dags för frukost!

Till mina systrar och bröder därute som också kämpar mot sina problem. Slappna inte av för tidigt. Keep up the good fight! Vi ger inte upp, vi ska kämpa till det ljuva slutet och stå segrande på andra sidan. We can do it!