Nya tag, en vändning mot ljusare tider kanske
Kategori: Allmänt
Efter förra veckans inlägg har jag fått en hel del påtryckningar av folk i min omgivning om att göra något åt mig själv. Folk har kommenterat mitt utseende som negativt tunnt och oroat sig för min ork.
Även om jag kan tycka att det är lite småjobbigt ibland och tänka att jag borde kanske göra något åt mig, så har jag inte riktigt tyckt att det känts sådär superviktigt. Vissa dagar tänker jag att jag lika gärna kan fortsätta som jag lever, vad är egentligen problemet? Måhända är jag lite väl tunn. Det kan jag själv också erkänna de gånger jag råkar se mig utan alla kläder på mig. Jag är inte någon biff, heller inte ens en krampig kille som jag egentligen vill vara. Men det är ju inget fel som jag inte kan leva med. Vardagen funkar ändå och det finns andra som både mår och ser värre ut än jag, om jag ser på andra ortorektiker.
Andra dagar kan jag dock reta mig på att jag inte orkar något, att jag måste slita med samma mängd armhävningar som jag klarade lätt för någon månad sen, att jag drar mig från att gå en extra runda om jag glömt något. Det är vissa dagar tillochmed så att jag lockas av att ta hissen istället för trapporna. Så långt går det såklart inte, de där trapporna är välbehövlig förbränning.
Kopplingen från dålig ork till att förändra maten funkar heller inte. Givetvis förstår jag att kopplingen finns, men det är helt omöjligt att kunna njuta av kaloririk mat ens med baktanken att den ska användas till effektivare träning eller mer ork.
Jag träffade min vän i början av veckan och vi fick ett bra, förtroligt samtal. Vi kunde sätta lite mer utmanande mål för mig än de futtiga och fega mål jag själv satte förra veckan med att äta ett par bananer extra. Nya mål blev att vi tillsammans skulle göra en veckas hårdträning om ett par månader, om jag har fått upp kroppen i rimlig nivå. Får jag inte upp energin i kroppen är det inte lönt att försöka träna tillsammans. Jag tror det är bra med ett mål där mer än jag själv påverkas av hur jag lyckas. Om jag inte når målet gör jag någon annan besviken och det triggar andra känslor i mig. Jag vill ogärna svika någon annan. Mig själv kan jag köra över och förhandla med, men en omutbar vän som såras skulle jag må väldigt dåligt av.
Ett annat mål som var mer kortsiktigt var att jag skulle ta kontakt med en terapeut och ta första steget mot professionell hjälp. Det var ett lite jobbigare mål eftersom jag nu måste ta tag i det och inte kan lalla omkring i min bekvämlighet längre. Jag gjorde det iaf. Såg det som ett jobb och lyfte luren för att bara göra det. Numera, någon dag senare är alla papper ifyllda och inlämnade. En institution har mina uppgifter och planerar för hur de ska hantera mig. Jag kan bara vänta på deras besked... På något vis känner jag en lättnad inför det. Nu kommer någon annan att bestämma och säga åt mig hur jag ska göra. Jag behöver inte hitta på egna mål för veckorna, även om det är just vad jag kommer att behöva göra när det kommer igång. Skillnaden är att jag blir mer låst vid de mål som sätts och jag får hjälp med att utmana mig mer och mer, successivt.
Nu vet jag såklart inte vad jag får för besked från institutionen, men på något vis släpper jag (dumt nog) mitt eget ansvar för mig själv. Jag har gjort mitt och lämnat in mina papper. De kommer att ta tag i mig om det behövs och jag behöver därför inte engagera mig nämnvärt i mitt, eventuella, bekymmer, utan kan slappna av i min bekväma mat och träning igen. På ett annat plan ser jag det som ett stort steg och en spännande förändring. Jag ser framåt med glädje och intresse. Förändringens vår står för dörren och jag tror på ett år där jag både lär mig mycket om mig själv och utvecklas till en ny människa, både fysiskt och mentalt. Jag har möjligheten att skapa mig själv och bli precis såsom jag vill vara.
