fenixthegreen.blogg.se

O ja jädrar. Vilken vecka. Blir man inte en mental bergsbestigare av detta så vet jag inte hur man ska bli det. Det finns som tur är en topp att nå och väl där är det ganska skönt och att glida på den känslan att man klarat ta sig över den, likt den lätta känslan av att åka pulka nerför ett berg. 

Brev från kolonien

Förra veckans terapeutiska stålbad där mina barndomsminnen bearbetades och granskades under lupp resulterade i två brev skrivna till respektive förälder - mor och far. Syftet med dessa var främst att få ut mina tankar från huvudet och lättare kunna se dem och ha dem formulerade. Breven skulle sen kunna slängas, brännas eller liknande för att mer påtagligt lägga det bakom mig och ta bort det som påverkat mig därifrån. Jag valde annan strategi, jag valde konfrontation - att träffa respektive förälder och läsa upp mina tankar om min barndom. Därav mentala berg. Det var jobbigt att skriva dem eftersom jag ännu mer fick tänka efter på barndomen och bokstavligen leta efter problem som kunde ha påverkat mig negativt idag, eftersom jag de facto har något fel på huvudet idag som jag försöker rätta till. Att sen läsa dem sittandes mitt emot personen det handlade om kändes längt mycket tyngre. Breven var ju inte direkt positiva.

(Idé och uppgift åt mig själv: Sätt mig likadant en eftermiddag och leta efter positiva barndomsminnen. Kan jag lägga två eftermiddagar på att skriva negativa brev, så ska jag inte vara sämre än att kunna lägga åtminstone en eftermiddag på att skriva positiva. Uppmaning åt oss alla, vi gör det tillsammans, meddela mig när ni har gjort det. Jag belönar den som gjort det med överraskning :-)). 

Return of the paj

Ingen av föräldrarna fick veta vad det handlade om, varför jag helt plötsligt ville komma och hälsa på. Det fick bli en överraskning. Dagen innan jag skulle träffa farsan fick jag ett meddelande om att det bjuds på rabarberpaj! Visserligen i frågeform, men jag vill inte verka oartig och säga nej och vet dessutom att det är en bra utmaning för mig, så jag säger "Usch, det går bra". Berget blev därmed ett dubbelberg med två toppar. Gubbfan att komma med sånt och ge mig ännu mer huvudbry! I striden med min störning ser jag det som att det är en re-match från pajen jag åt på Espresso House för någon vecka sen. Den striden vann jag lätt. Nu kommer pajen tillbaka för att ge igen. "Come on" säger jag kaxigt, en paj klarar jag!

På vägen dit tänker jag mycket på vad det egentligen ska vara bra för, vad gott kan det egentligen komma ur att jag konfronterar de gamle med att klaga på dem. Risken är att alla blir ledsna och det blir en allmänt dålig stämning i relationen. Jag vänder tanken till ett annat perspektiv - det handlar egentligen inte alls om dem. Det handlar om mig, det är MIN syn på min barndom, den behöver egentligen inte vara sanningsenlig, utan det är så jag ser på det nu och det har påverkat mig till den jag är idag oavsett hur sann den bilden är. Jag måste läsa upp detta eller få ur mig det som ett steg i riktningen att kunna stå upp för mig själv och bli en mer självständig och stark Andreas. JAG måste bli fri och hitta min egen styrka, utan försvagande ankare och rädslor. Hög tid att jag som 38-åring kan stå på egna ben helt, utan att köra copy-paste på andras idéer och åsikter, utan mentala glasögon med smuts på (tänk sådana där gulnade, flottiga glasögon med tum-avtryck och fläckar). 

Jag kommer iallafall fram, pratar lite kallt och socialt först, stelt eftersom jag är nervös, men sen tar jag sats för att komma över berget och börjar läsa. Resultatet mottogs över förväntan bra. Det blev ingen gråtfest och sura miner. Istället vändes det till ett väldigt konstruktivt och positivt samtal om mental utveckling och psykologiska likheter och historier. Det visade sig vara väldigt givande. Jag fick en helt ny syn på farsan än tidigare. Gubben växte i mina ögon och kom att axla fadersgestalt-rollen på ett mycket bättre sätt än jag väntat mig möjligt. Vi kunde prata mer som två vuxna människor, vuxen far och vuxen son. För att bibehålla denna positiva känsla och effekt ska vi dessutom boka in stående tillfällen att ses och prata bättre, inte bara väder och vind. Kul!

När brevet väl var uppläst försvann pajen utan problem, jag hade inga känslomässiga muskler kvar att kriga emot där. Den bara åkte ner likt en liten kulle på nerförsbacken i pulkan, bump sa det så var den borta. 

Nästa berg

Nästa berg var brevet till morsan. Lite stärkt från farsans brev och insikten att jag klarade det, så kändes det inte lika stort att läsa upp det för henne. Jag förväntade mig inte att det var lika stor risk för att det skulle tas negativt. Likväl var det såklart väldigt känsligt och nervöst. Resultatet blev ungefär detsamma. Det blev bra samtal efteråt här också och ökad förståelse för vad jag behöver från bådas sidor och hur jag måste göra för att nå dit jag vill.

Det mer oväntat negativa från träffen med morsan var den efterföljande middagen. Gå ut och äta. Inga problem för min del, sånt kan jag hantera och uppskatta som en lagom utmaning. Mat är trots allt lättare än kakor. Jag kan ha strategier för att undvika äta farlig mat och känner mig därför lite säkrare och tryggare med sån situation. Jag beställde vegetarisk caesarsallad (det enda vegetariska alternativet på menyn, så valet var ganska enkelt). Kanske var jag så pass känslomässigt utmattad efter veckans berg-och-dalbana, men det som hängt sig kvar från middagen är den livsfarliga caesardressingen som i min värld bara smakade majonnäs och som i min värld kan liknas med en fullpackad trång hiss för en person med klaustrofobi. Min reaktion kommer dock inte förrän efteråt när tankarna kommer igång. Där och då i situationen är det hanterbart genom att jag kan distrahera mig och prata. När ensamheten sen kommer och tröttheten efter veckan kommer igång, så orkar jag inte längre hålla upp min mentala skyddsvägg. Tankarna om äckel kommer då direkt. Den lille djävulen kommer med piskan och ger mig tokstryk. Jag har ätit gift och kommer inte ifrån det! Kompensationstankar kommer då också direkt om att träna, äta mindre följande dagar, osv. Kriget mot dressingen har därför pågått nu under helgen. Lite fördomsfull och påverkad åt ena hållet måste jag nog ge mig själv fördelen i kriget. Det har varit jämnt, men jag står nog som den ledande. Det hade varit skönt med stöd från Capio imorgon, men istället är det nationaldag och jag får kriga en dag till på egen hand istället. 

Veckans prestationer skulle såklart ändå belönas. Jag gjorde det! Jag besteg två mentala berg och kom stärkt och fri ut ur det. Detta ska jag känna mig nöjd med. Båda föräldrarna verkar också ha överlevt med tillräckligt mycket liv och glädje nog att höra av sig till mig på egen hand efteråt. Mina egna barn ska därför få en kul överraskning när de kommer hem om någon timme, som ett tacksamt och uppskattat sätt att fira min prestation. Själv ska jag fira med en näringsdrycksglass nu :-)