fenixthegreen.blogg.se

Jag ska bli en superhjälte. Det börjar kännas pinsamt att gå omkring och vara såhär stickig och klen som jag är nu. Dessutom är jag för gammal för att hålla på såhär och krångla. De andra som kommer till ätstörningspsyk i Malmö är till största delen tonårstjejer som har allehanda bekymmer förutom ätstörning. Och så kommer jag där, dubbelt så gammal och kille, även om kön inte har någon relevans egentligen, men det är lätt att känna sig gammal när jag sitter där tillsammans med de andra i väntrummet. Jag ska ju istället stå på andra sidan och hjälpa dem, ge dem tips och råd för hur de kan tänka och vilka fällor det finns. Där hade jag kunnat må bra – få hjälpa stackars vilsna själar. Med min förståelse för hur svårt det är kan jag nog hjälpa på ett trovärdigt sätt. Men då duger det inte att vara så klen att jag inte kan gå rak i vinden när det blåser ute. Det är inte alls trovärdigt så länge jag inte har ordning på mitt eget liv. Jag måste lära mig att tycka om mig själv. Jag ska bli en superhjälte. 

Nyttig insikt

Tanken på att bli en superhjälte föddes när jag blev "tvungen" att sitta still i soffan med lillgrabben för att kolla på film. Han hade studiedag och ville ha lite soffmys med pappa, bara han och jag. Helt omöjligt att säga nej till en sån önskan, jag fick snällt stå ut med min ångest över att sitta still utan att göra någonting alls. Han ville se Superhjältarna. Det var nyttigt för mig att sitta och ta det lugnt såklart, men det blev nyttigt på annat sätt också. Jag fick lite insikt och tid att reflektera över mig själv. Föräldrarna i filmen tar väl hand om sina barn såklart, men i en scen sitter mamman med barnen och pratar med dem och i nästa stund reser hon sig upp, tar ett skutt och springer sen iväg. Jag tänkte att det skulle jag ju aldrig orka nu. Mina ben och min kropp är alltför trött för att jag skulle orka något sådant. Hemskt! Hur ska jag kunna leka ordentligt med barnen om jag är så seg i kroppen. Jag ska ju också vara full av energi, precis som föräldrarna i filmen. Det gäller inte bara möjligheten att springa omkring, utan att närsomhelst resa mig och spontanleka med dem på alla nivåer, skämta lyfta upp dem och vända dem uppochner. Nu är jag glad om jag orkar resa mig från soffan för att hämta lite godis åt dem ibland. Dessutom är pappan i familjen givetvis en stor och grov kille, såsom det anstår en superhjälte. Så ser jag verkligen inte ut. Snarare är jag på helt andra sidan spektret och är klenare än ett offer... Pinsamt. Jag måste se till att komma upp i vikt och energi så att jag kan gå lite på gym och bli grov. Nu får det fan räcka! Bort från den här sörjan och smutsiga sjukdomen. Jag är trött på att gå och harva med dessa tankarna. Jag är trött på att vara klen och jag är trött på att vara trött.

Tålamod

Det här med att fastna i tankarna har jag tänkt på extra mycket i veckan när jag gått och handlat. Att det ska vara så förbaskat svårt att bara ta ett paket knäckebröd utan att kolla på allas näringsvärde och välja det som känns mest tryggt. Eller att det ska vara så jädra svårt och omständligt att bestämma vad jag ska äta om dagarna, hur upplägget ska vara på dagen så att det inte blir farliga kalorimängder. Ändå både vet jag och vill jag gå upp i vikt och då är det genom den enkla matematiken att det måste in fler kalorier än vad jag gör av med. Vi diskuterade även detta hos psykologen när jag var där i veckan. Jag gick upp i vikt denna veckan och jag insåg att det skulle kunna bli jobbigt för mig senare under dagen eller dagarna efter om jag inte försökte få rätt fokus på tankarna kring viktuppgången. Istället för att se det som något dåligt och jobbigt behövde jag rikta om tankebanorna till mer accepterade och positiva tankar. Tankar som skulle kunna tilltala mig på ett djupare plan än att bara "det är rätt och bra för mig". En tanke som hjälpte mig var att det är just vikten som är en förutsättning för att bli fri från tankarna. Jag måste komma upp i vikt för att tankarna ska försvinna - det hänger trots allt ihop med sifforna på vågen. När jag närmar mig en hälsosam vikt så kommer tankarna succesivt försvinna. Dessutom är jag inte helt frisk bara för att jag är uppe i en hälsosam vikt. Jag behöver inte vara rädd för att förlora min identitet som sjuk även om jag är uppe i rätt vikt. Nu ska jag såklart inte identifiera mig med sjukdomen, men det är lätt att göra det. Det tar tid att bli frisk. Mattillåtet jämför det med att opereras eller något. Även efter att man har lagat kroppen så krävs det återhämtning och rehabilitering innan man är frisk och återställd. Likadant är det med ätstörningen. Bara för att man reparerar och får ordning på vikten så är där många tankar att rehabilitera bort. Framförallt gäller det mina tankar och min identitet eftersom jag alltid varit intresserad av mat, träning och vad som är nyttigt. Det har jag varit även utan ätstörning. Att bena ut vilka av mina tankar som är sjuka och vilka som är rimliga att behålla kan kräva lång tid och mycket bearbetning. Jag vill liksom inte trilla tillbaka i sjukdomen en gång till.

Nya utmaningar

En annan sak som vi pratade om hos psykologen och som också hänger ihop med att jag fastnar i affären var att jag denna veckan fick i utmaning att lägga till nya sorters nötter till mina mellanmål. Jag har fortfarande inte handlat några. Tittat på olika nötter har jag gjort när jag varit i affären, men efter att ha jämfört näringsvärdena ett antal gånger bestämde jag mig för att jag kunde handla det senare i veckan - motiv: det kan jag unna mig till helgen, jag behöver inte ta det nu. Det där med att unna mig är nog något av det svåraste. Att verkligen känna att det är ok för mig att njuta av något är svårt. Därför har det ännu inte blivit av att jag ätit nötter. Veckan är klart inte slut än. Det får bli en tur till affären idag och plocka på mig ett paket. Utöver nötterna skulle jag utmanas med att äta ute på lördagen efter att jag jobbat som filosof - för att fira detta. En tredje utmaning var att jag skulle äta falafel igen för att verkligen avdramatisera falafeln. Ärligt talat har det gått riktigt dåligt för mig med utmaningarna inser jag nu. Jag har inte gjort nånting. Restaurangbesök hoppade jag helt enkelt över. När jag var klar med filosoferandet så var klockan hög middagstid och jag var väldigt trött och väldigt hungrig. Att jag sen befann mig i Trelleborg underlättar inte när man ska ut och få tag på vegansk mat i någon restaurang. Vegankost har inte nått dit riktigt än. Stället jag var på hade fullt upp med att ta hand om det stora sällskap som var där, vilka också var de som jag hade roat med min filosofi. Restaurangen där kunde svänga ihop en sallad, men jag vågade inte chansa på att det skulle bli något som faktiskt var någon fullvärdig måltid och inte bara isberg, så jag tackade nej och lät kocken koncentrera sig på gästerna istället. Efter att ha irrat omkring en stund bestämde jag mig istället för att strunta i det och köra hem så att jag fick någon mat i mig överhuvudtaget.

Falafel är inplanerat att äta idag tillsammans med barnen. 

Mitt jobb som filosof gav också precis rätt motivation. För att orka stå och prata inför folk kände jag att jag behövde energi. Utan problem tuggade jag därför i mig både banan och några mandlar. Plus att jag tog en sked honung i teet – allt för att ge mig lite extra energi. En bra insikt att få – att det kräver mycket energi för att orka stå och prata en längre stund. Jag vill ju dessutom även se ut som att jag orkar och inte stå och krokna inför publiken, därför måste jag bygga upp mig FÖRE ett sånt här event också. Det är alltså nyttigt för mig att jobba! Jag måste jobba med rätt typ av arbete bara och detta var förhoppningsvis det första av många kommande liknande tillställningar. Successivt bygger jag mitt liv, både fysiskt, mentalt och socialt. En spännande resa det här – jag ska bli superhjälte!