fenixthegreen.blogg.se

Vilken vecka!!! Helt otrolig! Så mycket har hänt denna veckan så jag vet knappt var jag ska börja. Kan tillochmed vara så att det är idel positivt att komma med denna veckan :-) 

Det har framförallt varit tre riktigt stora händelser som har påverkat mig väldigt mycket denna veckan. Tre stora motivationsfaktorer som var och en skulle vara tillräckliga för att verkligen ge mig en hård spark i ändan. Nu är det fokus framåt och bara framåt. En boll i taget. Jag ska tamejfan vinna matchen! Men en boll i taget. 

Första händelsen

Jag var på min kinesiska terapi igen i måndags. Min tredje gång där och jösses vad det gav effekt denna gången. Det känns som att jag hade legat där på terapibänken en vecka så mycket som jag gick igenom. Det tog iochförsig också en och en halv timme, även om jag tyckte det kändes som en kvart när jag väl låg där. Jag tror vi hittade roten till mitt krångel och vi hittade en riktigt stark motivationsbild åt mig. En känsla som jag kan plocka fram vid behov och som jag ska ha som vägledare. Jag ska följa den känslan och framförallt KÄNNA den för att bibehålla min motivation. 

Jag började med att återuppleva känslan jag hade när jag sist vägde mig och såg resultatet som ju var en minskning på 2,5 kg. Det kändes ju spännande. En lite obehaglig, kittlande känsla. Lite som att åka bergochdalbana. En känsla av att det var lite farligt och förbjudet, men ändå en spännande känsla av kontroll. Jag kan styra över min kropp som jag vill, en lite härlig maktkänsla. Det är JAG som bestämmer över denna kroppen. Farligt inser jag visserligen att leka med elden, men spännande. Som ett 5-årigt barn kunde jag återskapa samma känsla när jag lekte med farsans stora machete i garaget. Det var aldrig något jag faktiskt gjorde då, men jag ville gärna. Nu fick jag göra det i tankarna och kände samma spännande, farliga känsla som jag känt på vågen. Jag FICK ju inte, det visste jag. När terapeuten frågade vad jag skulle med den till så insåg jag att det var ju faktiskt inte att förstöra något jag ville. Det jag ville ha var känslan av kontroll - nu kunde jag bestämma och jag kunde försvara mig och familjen om det behövdes, maktkänslan igen. Terapeuten bad mig känna hur det skulle kännas om jag faktiskt FICK ha den, om det var ok för mina föräldrar. Plötsligt kände jag mig jättestolt! SÅ stor och stark jag kände mig. Jag struttade omkring i huset med macheten hängande i hölster vid benet som ett svärd. Jag ägde världen! 

Hon bad mig tänka mig som 12-åring med kniven, men då var inte kniven lika spännande längre. Den hade gjort sitt och var tillochmed lite i vägen. Jag la den och tittade efter något annat redskap, men jag insåg att jag inte behövde något verktyg eller vapen. Det jag skulle göra var att lära mig att använda mig själv, min egen kropp. Jag skulle lära mig någon kampsport. Kanske karate. Terapeuten bad mig att jag skulle föreställa mig att jag hade svart bälte i en kampsport och stod på prispallen och hade vunnit alla matcher. Åh, vilken lycka, vilken stolthet!! Jag ägde världen igen! Och där hade vi det. Den där goda, gyllene känslan jag hade i hjärtat och magen, tillochmed omkring hela mig skulle jag ta med mig in i nuet och verkligheten. Det jag saknar och vill ha är en känsla av kontroll och av att kunna försvara mig. Det bor väl en liten rädd pojke inom mig som vill ha en känsla av kontroll och kunna försvara sig. I mitt vuxna liv nu kan jag se hur min självkänsla kan stärkas genom att lära mig kampsport. Jag får utlopp för mitt kontrollbehov och kan modelera med min kropp där. Problemen började nog faktiskt i samband med att jag slutade träna thaiboxning kom jag på nu... Hah, där ser man... 

Det var alltså bristen på kontroll och självkänsla som har hållit mig tillbaka. Jag har inte vågat släppa min kontroll över vikten eftersom jag inte har haft något att ersätta den med. Nu har jag hittat ett substitut, något annat att kontrollera och känna stolthet i. Jag ska lära mig kampsport som en symbolisk grej om inte annat. Karate eller thaiboxning återstår att se. Karate lockar pga det japanska, filosofiska och att man hela tiden kan stiga i grader med nya bälten - det blir steg att fira efterhand som man levlar upp. Thaiboxning lockar eftersom den känns mer effektiv och hård - lite mer spännande. 

Men jag sa ju att jag hittade både roten till krånglet och en motivationsbild. Roten var bristen på självkänsla och saknad av kontroll. Motivationsbilden blev av mig själv 10 år framåt i tiden. På frågan vad jag gör och hur jag ser mig om tio år kunde jag lätt svara att jag var stark och frisk, såg bra ut (bra i betydelsen just frisk och stark) och jag jobbade som föreläsare, författare och filosof. Jag stod på scen som inspirationsföreläsare och hade skrivit filosofiska böcker i ämnet. Parallellt med detta höll jag diskussionsforum med kniviga filosofiska tankelekar (något jag redan börjat med faktiskt, bara att boka en tid ;-) ). Denna bilden och denna Andreas-om-tio-år ska jag ha som förebild och guide. Jag ska be mig själv om råd när jag står och ska välja. Exempelvis om jag ska gå och handla och ska handla bröd - Hur skulle Andreas-om-tio-år göra? Skulle han stå och titta igenom alla brödens näringsvärden i jakt efter brödet med lägst kalorier innan han valde, eller skulle han ta ett som såg gott ut? Det sistnämnda såklart. 

En Andreas-om-tio-år och en gyllene stolthetskänsla av att ha vunnit alla matcher och stå överst på prispallen fick jag alltså med mig därifrån. Det var lätt att gå därifrån. Supertrött på kvällen förstås efter den stora upplevelsen, men det var en nöjd Andreas som gick och la sig den kvällen. 

Andra händelsen

Nästa händelse som påverkade mig ganska starkt var av mer fysisk karaktär. För det första blev jag sjukskriven av min läkare när jag var hos psykologen i början av veckan. Läkaren sitter vägg i vägg med psykologen och har full koll på mig nu... Vilket ju är bra, jobbigt, men bra. Iallafall, eftersom min arbetsgivare inte ville hjälpa mig att komma på fötter genom att ge mig något fysiskt lättare jobb än vaktmästarjobbet, så sjukskrev hon mig. Jag FÅR INTE röra mig så mycket. Lite småjobbigt tyckte jag och tänkte på mina kollegor som nu får slita en man kort igen, men samtidigt så är det kanske bäst för mig. Jag ÄR trött i kroppen. Varje steg är tungt bara jag går vanligt. Att då också jobba i tunga kläder och utföra fysiskt arbete är något jag måste använda mycket mental kraft för att klara. Nu, som sjukskriven, kan jag använda den energin till att orka stå emot ätstörningen och prestationsdjävulen. Min positiva tanke blev att jag ska förvalta tiden väl. Jag ska inte bara gå och dra, utan jag ska lägga all min tid på att söka nytt jobb. Ett jobb där jag är mer stilla. Därför spenderar jag nu dagarna med att söka jobb. I denna vevan tog jag lite motvilligt en selfie för att skicka till en kommande dejt. Jag fick då själv också se hur jag faktiskt ser ut. Spegeln säger tydligen inte riktigt sanningen, för bilden jag fick se av mig i telefonen var ingen rolig syn. Fy vad hängig och sjuk jag såg ut. Påsar under ögonen, blek och utmärglad. Inte roligt alls. 

Jag fick också frågan av en god vän som är insatt i jobbrekryteringar just om hur jag såg ut nuförtiden. Om jag ser sjuk ut kommer jag inte att få något jobb. När man anställer vill man anställa en som ser frisk och stark ut. Man tar ju inte den sjuklige, oavsett hur bra CV den har. Survival of the fittest. Det gav mig en rejäl tankeställare. Jag vill ju inte se ut sådär själv ändå och jag vill hellre kunna skicka bilder av mig till en dejt där jag ser lite roligare ut, men framförallt är det inte lönt att jag söker jobb hela dagarna om jag sen ändå aldrig kan få jobbet när jag kommer på intervju och ser sjuk ut. Här måste ätas och komma upp i nivå så att jag blir presentabel. 

Är det någon som har något jobbtips så får ni gärna höra av er. Jag har 6 sjukskrivningsveckor på mig att hitta nytt :-). Admin/koordinatorsjobb är det jag letar efter. CV skonar jag ointresserade läsare från att läsa här ;-)

Tredje händelsen

Eftersom jag hade låg puls när läkaren testade den så blev jag skickad för att kolla mitt EKG. Inga konstigheter med det. Det såg bra ut sa de. Långsamt men bra. En puls på 35. Inget som förvånade mig nämnvärt, jag tränar ju och har en liten kropp. Hjärtat behöver inte slå mer. En låg puls är ju bra, se på Gunde Svan. Sist jag var sjuk hade jag en puls på 32 direkt när jag la mig, trots att jag hade tre skrikiga barn i rummet. En puls på 35 var därför ingen överraskning. EKG-läkaren sa också att det såg bra ut. Ett lugnt och fint hjärta. Det var dock inte lika positivt när jag kom till min egen läkare dagen efter (jag skulle bara träffa psykologen egentligen, men återigen hade min läkare koll på mig och ville prata). Tydligen hade EKG-läkaren ringt henne efter mitt besök. Bara det tog hon som alarmerande, det gör de inte med alla patienter. Det var en farligt låg puls. Min hänvisning till Gunde Svan och vältränade människor höll inte. Visst, det kan vara bra med en låg puls om man är normalviktig och äter ordentligt. Men INTE om man har en allvarlig anorexi... Hjärtat slår långsamt för att det inte får energi. Hjärtmuskelaturen är också trött, hjärtat ORKAR inte slå snabbare än så. Det är ett svagt hjärta. ... ... Den kommentaren tog. Jag vill ju ha ett starkt hjärta. Nu må jag göra romantiska analogier, men det funkar ju det också, kommentaren tog hårt. På frågan om jag tränar svarade jag ärligt ja. Direkt livsfarligt, sa hon. Varje gång jag tränar försvagar jag hjärtat ytterligare. Risken är att hjärtat stannar. Nu har jag svårt att ta till mig en sån extrem, men visst jag köper att det inte är bra med träning. Jag vill oavsett ha ett starkt hjärta och om jag försvagar hjärtat genom att träna så är det ju fel väg att gå. Min bild var tidigare helt tvärtom - att hjärtat stärks av träning. Men så funkar det inte när man är i mitt tillstånd tydligen. Dessutom kan skelettet lakas ur eftersom jag tar av de reserver som finns i kroppen. Följden kan bli benskörhet, vilket också rimmar väldigt illa med min målbild som en stark försvarare. Kroppen behöver få mer energi och hjärtat behöver vila. Mat och vila är lösningen.

Små steg framåt

Med dessa tre händelser med mig i tankarna och ryggsäcken ska jag nu, ännu en gång, vandra framåt. Denna gången ska jag ta rätt väg. Nu vet jag vart jag vill gå och om jag blir osäker så har jag mig själv som vägvisare. Jag försöker ta några minuter varje dag att sätta mig ner och återuppleva min stolthetskänsla och måla upp bilden av mig själv om tio år framför mig. Det är dit jag vill, det är dit jag ska. 

Men vägen dit är inte enkel. Jag kan inte ta för stora kliv för då kan jag trilla alltför hårt. Små steg i taget är grejen. Jag vågar ännu inte ens försöka titta för långt framåt i rädsla för att det ska kännas som en alltför lång och jobbig väg och då inte orka försöka. Istället ska jag ha blicken här och nu, en boll i taget. Tanken och metaforen med en boll i taget fick jag av min chef. Det är en tennistanke, där man hela tiden ska fokusera på nästa boll. Varken den som spelades precis eller den som kommer efteråt, utan bara denna. Så länge man vinner sista bollen i matchen så är man vinnaren. Jag ser den gamle Stefan Edberg framför mig som blir sådär svenskt lagom-glad och knyter näven lite diskret vid sidan varje gång han vinner en boll. Så ska jag också göra. Jag tar en boll i taget och vinner jag den så ska jag bli lite lagom-glad. Missar jag en boll så är det bara fokus på nästa boll ändå. Den förra finns då inte längre. Nästa boll. En boll i taget. Jag ska tamejfan vinna sista bollen. Jag ska vinna matchen och nå mitt mål.