Vapenvila
Kategori: Allmänt
Skitstörning... Mer och mer har den återtagit sitt grepp om mig de senaste veckorna. Det blir en självklarhet att jag inte ska ta ordentligt med pasta till maten, att ta en näringsdryck på eftermiddagen är helt uteslutet och att träna allt hårdare varje dag blir till ett tvång fastän jag inte äter och fastän jag inte orkar. Kroppen jämnar sig och känns tung och trött. När jag har ätit fryser jag, precis som jag gjorde när jag var sjuk. Jag blir seg, irriterad och märker att jag inte tänker riktigt klart längre. Att välja mellan saker eller komma ihåg varför jag började på något som till exempel öppnade kylen blir allt svårare och att läsa bok på kvällen är nästintill meningslöst - jag hänger inte med och minns inte det jag läser ändå... Skittråkigt! Så vill jag ju inte må och vara... Men ändå är det så förbaskat svårt att tänka klart när det kommer till mat eller träningsrutiner, det är bara ätstörningen som hörs. Mat och träning upptar dessutom nästan all tid i huvudet. Tråkigt att jag ska vara så taskig mot mig själv.
Förrädisk vägning
Lik förbannat gick jag upp i vikt med ett halvt kilo denna veckan.(!) Detta trots att jag knappt ätit senaste veckan och tränat i massor. Skumt, tycker jag på sätt och vis, men det visar egentligen bara hur opålitlig vågen är. Den visar vad jag väger, men det säger inte något om hur kroppen mår eller håller på att förändras. Kroppen är trögare än att den ändrar sig på en vecka. Maginnehållet ger ju givetvis en direkt effekt på vågen, om jag precis innan vägning skulle ätit eller låtit bli att äta på hela dagen före, men ett underskott med massor av kalorier per dag i ett par veckor tar längre tid för kroppen att registrera, tydligen. Lyckligtvis kom överraskningen med viktuppgången när jag var på gott humör och hade en relativt frisk stund i huvudet. Uppgången hade därför ingen direkt jättenegativ effekt på mig och mitt beteende. Jag kunde mest bara se på det med förvåning. Väl medveten om att jag inte kan plåga mig mycket mer än vad jag gjort ändå den senaste veckan om jag överhuvudtaget ska kunna fungera någorlunda och kunna ta hand om både hus, barn och mig själv. Ska jag dessutom börja jobba på måndag måste jag orka ta mig uppför trapporna i hus, helst utan att vara alltför plågad av en sån enkel bedrift.
Taskig
Jag funderade en del på det där jag nämnde om att jag är taskig mot mig själv, varför jag är taskig? Om jag någonsin skulle vara taskig mot någon annan skulle det vara för att jag är arg eller ogillar denne. Innebär det då att jag är arg eller ogillar mig själv? Varför isåfall? Spontant kan jag mest koppla en orsak till ilska mot mig själv till att det skulle bero på att jag har försatt mig i denna situationen som jag är, att jag låtit mig själv bli så svag och att jag inte kan tänka klart längre. Det är väldigt frustrerande... Att jag dessutom inte kan klara av att bli frisk på fyra månader skäms jag för. Samtidigt sitter störningen därinne och myser nöjt över att det är så. Illmarigt gnuggar han händerna i triumf som om han hade vunnit hela kriget. Han har visserligen kommit långt eftersom han lyckats manipulera mig att bli arg på mig själv för att ha lyssnat på honom. Det är kroppen som tar stryk när jag blir arg eller gör som ätstörningsdemonen säger. Han har hela tiden funnits kvar i huvudet på mig och bara stundtals varit lite tystare, men aldrig helt tyst. Hela tiden har han funnits med och haft ett ord med i alla val jag gör för att försäkra sig om att det inte går helt vilt till. Lite som en övervakare, ett säkerhetsråd, redo att blanda sig i och ta över. Den som ska vara objekt för ilskan är ju istället just ätstörningen. Jag ogillar normalt att bli tillsagd vad jag ska göra och tycka, Här har jag en som gör det varje dag, jämt och ständigt. "Det är farligt att gå upp i vikt".
Rädsla
Att jag är rädd för att gå upp i vikt och bli frisk, vilket jag också kopplar till min identitetskris i att jag vet vem jag är när jag är ätstörning, tryggheten i min identitet som ätstörd, är också lite snurrig. Hur länge tror jag att det är ok att presentera mig som Andreas, ätstörd och vinna sympatier i det...? Till slut blir det bara patetiskt. Ingen orkar höra på en gnällig person hur länge som helst. Man tröttnar och går därifrån lite diskret. Tryggheten i den personligheten, eller epitetet som det kanske bättre kan benämnas, är därför förrädisk. En tillfällig njutning i den omtanken som jag kan få därifrån. Den omtanken tar slut. Likt en drogberoende som blir utstängd i kylan när omgivningen tröttnar på dennes lögner och brustna löften, oförmågan att ta tag i sig själv och visa vilja till förbättring och först då inser då inser vikten av att göra en förändring, så kan jag också börja inse det nu, tror jag. Jag ÄR väldigt ensam. Och sålänge jag inte äter ordentligt eller tänker lite mer normalt så kommer jag inte orka eller klara av att komma in i någon social värme heller. För att vinna mer sympatier eller omtanke måste jag börja visa framsteg och vilja till förbättring. Sålänge jag inte äter ordentligt och sålänge jag håller på att träna så visar jag inte sån vilja. Istället för att försöka vinna sympatier genom att vara ynklig ska jag vinna uppskattning i att göra framsteg och vara intressant. Bara då kan jag komma in i riktig och äkta social värme igen. Jag kan inte gärna gå på dejt och inte äta. Eller ännu märkligare, gå på dejt och presentera mig som ätstörd. Nä, Andreas, filosof låter bättre. Som filosof förväntas jag också kunna tänka och föra lite resonemang från början till slut. Desto mer förväntas jag också kunna dricka ett glas rödvin eller tre och då har jag en lång väg med utmaningar att gå för att våga mig på några glas rödvin. Jag tvekar ju nästan på att dricka kolsyrat vatten med smak... Men det är ju så jag vill må och vara.
Min ilska ska som sagt riktas mot ätstörningen för att den håller mig tillbaka och begränsar mig på så många vis. Bästa sättet att få utlopp för ilskan i den riktningen är att göra tvärtemot vad den säger att jag ska göra. Säger den till mig att hoppa över en näringsdryck så är det precis då jag ska bli bestämd och göra tvärtom - gå och ta en näringsdryck. Jag kan hälla i mig fyra om dagen om jag vill. Desto snabbare blir jag frisk och kan tänka bättre.
God vilja
Trenden har på sätt och vis vänt igen inom mig igen, jag är mycket mer positiv och taggad igen nu. Jag har under helgen funnit ny motivation på något sätt och jag känner att jag VILL göra rätt. I den motivationen och energin har jag också mer ork att gå emot demonernas infall. Jag träffade av en slump en av tjejerna från Capio på bussen i helgen och det var otroligt inspirerande. Det kändes bra att återse en medbrottsling och på så vis återknyta till det vi gemensamt kämpade mot när vi var där. Jag tror det stödet och den förståelsen vi har inför våra problem och kan ge varandra är väldigt betydelsefullt. Nästan så jag önskar att jag hade en liten intresseförening där man kan finna stöd hos varandra. Anonyma Anorektiker, fast med ett friskare fokus än att ställa sig upp och identifiera sig med ätstörningen. Inte "Jag heter Andreas och jag är anorektiker", utan "Jag heter Andreas och jag vill vara snäll mot mig själv och bli frisk".
Vapenvila i kriget
Jag VILL vara snäll mot mig själv, jag VILL bli frisk och må bra. Bli stark och glad. Vapenvila är begärd mot ätstörningen där denne lägger ner vapnen ett tag så att vi kan komma till en fredlig lösning. Jag har ju dock baktanken att jag ska äta upp mig under denna pausen. Jag går in i något zen-hippie-tillstånd och slappnar av på ett friskt sätt. Med sänkt gard öppnar jag istället upp för att ge mig själv lite kärlek och värme.
